I en helt annan ordning

Det är nyttigt att prova på att känna sig bortkommen, ovetande och oförstående. Det är jobbigt men lärorikt att befinna sig i det främmande, det enligt oss inte självklart begripliga. Vi är i skrivande stund turister i ett land som fungerar så olikt det vi är vana vid hemifrån. Ett vackert och naturmässigt välsignat land som har varit koloniserat, ockuperat, haft diktatur och som sägs ha haft sitt första riktigt demokratiska val så sent som 2012.

Med våra svenska ögon ser vi mycket som behöver styras upp för att få ett tryggt och fungerande land, och vi ser hur fattigdom leder till uppfinningsrikedom av varierande etiskt slag. Vi har blivit stoppade av polis och militär som rakt på sak ber om ekonomiskt bidrag eftersom de har så dålig lön. Inte hotfullt men ändå olustigt. Trafikregler finns men följs inte – blir man stoppad kan ett ”personligt bidrag” på plats avstyra officiella böter. Körkort finns men många kör utan och körriktningar respekteras inte alltid. Lag om fordonsbesiktning kan omöjligt finnas, för så länge skrothögen rullar kör man vidare. Priser anges godtyckligt och min godtrogenhet behöver bytas ut mot vaksamhet.

 De första dagarna kunde de glada och vänliga människorna inte uppväga min oroskänsla. Vi var så uppenbarligen på bortaplan och hade inte riktigt koll på vare sig språk eller spelregler. Allt eftersom har vi blivit mer insatta i (o)ordningen, och även märkt att när vilja att förstå och göra sig förstådd finns så kan man ofta göra det trots språkbegränsning.

 Jag lärde känna hattförsäljaren Daniel. ”Ett bibliskt namn”, sa han och där började det. Mitt spanska ordförråd är begränsat men vi tog oss tid, och med visst stöd av lite franska förstod jag bland annat att han tackar Gud för sin hälsa och familj och för allt naturen försörjer dem med, som palmbladen han flätar hattarna av. Daniel älskar sin adventistkyrka, bär alltid Bibeln med sig och hävdar att Jesus är i kyrkan på lördagar, inte söndagar. (Jag tror faktiskt att han sa så.) Och nu kommer nästa resekapitel:

 Vi har aldrig varit i ett land där den kristna tron är så allestädes närvarande. Redan på flygplatsen såg vi en tulltjänsteman med ett ID-band med orden ”Jesus älskar dig”. Längs alla vägar har vi sett radband av pyttesmå och större kyrkor med tydliga deklarationer målade på väggarna. Varje dag ser vi T-shirts, kepsar, bussar, bilar, båtar och hus med vittnesbörd som ”Jag och mitt hus tjänar Gud”, ”Gud existerar”, ”Jag älskar Jesus” och på bilradion kan vi ratta in en lovsångskanal.

 Vi har råkar ut för en del gupp på vägen (både bildligt och bokstavligt talat) men har också haft välsignat flyt. En lördag råkade vi ha hyrt rum granne med en sporthall där det visade sig vara stor gudstjänst efter en kristen manifestation som vi hade råkat stöta på tidigare på dagen. Härlig lovsång och lovsångsdans kvällen igenom, en fin upplevelse. Och i dag hade vi lyckan att hamnade mitt i ett karnevalståg på landets frihetsdag. Skolbarn, rytmer, färgglatt, folkliv. Mitt i landets flagga ser jag plötsligt ordet Diós (Gud). Han finns liksom med i mitten av allt. När jag senare på dagen hejade på hotellvakten och frågade hur han mådde, svarade han helt naturligt: ”Bra, tack vare Gud.” När även jag bekände färg sa han bekymrat att det är alldeles för många här i Dominikanska republiken som inte tror på Gud numera. Här, där vi upplever att tron finns överallt.

 Ja, kära värld. Om vi tycker att vi har mycket att lära detta vackra men röriga land så har de minsann mycket att lära oss också. Tacksamhet för lag och ordning och sociala skyddsnät är en sak. Men framför allt det här med att synliggöra tron till vardags, utan åthävor. Vänligt men ändå tydligt. Tack gode Gud för den påminnelsen!  

 

Irene Strålberg

0 Kommentarer