Hundra procent Gud, hundra procent barn

För oss har det blivit ett konkret sätt att stilla oss några minuter innan vi kastar oss in i allt som pockar på. I ljus­tändningen lyfter vi fram det vi är tacksamma för och nämner också det vi särskilt vill be för ­eller tänka extra mycket på. Oavsett om man som medarbetare har en tro på Gud eller inte, är detta en viktig stund där vi hämtar kraft tillsammans. Ljusen påminner oss tron, hoppet och kärleken.

Längst ner på samhällsstegen

För några veckor sedan besökte jag ett boende vi kallar Ability. Våra gäster i verksamheten ­lider nästan alltid både av tungt missbruk och svår psykisk ohälsa. Ofta har man successivt straffat ut sig från samhällets välfärdssystem och är därför inte ens välkomna att bo på ”vanliga” boenden för personer i aktivt missbruk. Vill man uttrycka sig lite krasst kan man säga att det här är människor som befinner sig längst ner på samhällsstegen. I ett trångt personalrum på vinden mötte jag medarbetarna och tände ljus.

När vi gick laget runt nämnde flera av medarbetarna en enskild person som bodde hos oss. De hade fått följa personen ett tag, sett hur hon ville komma till rätta med sitt liv, få bukt med sitt missbruk, men hur hon föll gång efter gång. När de talade om kvinnan gjorde de det med smärta, värme och ömhet. Flera i gruppen kände stark identifikation, de har erfarenhet av att tidigare ha levt i samma omöjliga läge. Och jag blev så tagen av stunden. Inför en sådan här person ser samhället ett misslyckande, någon man vänder bort blicken ifrån. Personalgruppen såg något helt annat. Något vackert, värt att älska. Guds avbild. Det stora kunde antydas i det sköra, utsatta och misslyckade.

Hundratals miljarder stjärnor

Jag påminns om händelsen på boendet nu i dec­ember när alla julsånger sköljer över oss. För just detta är julens budskap: att det stora blev synligt i det lilla. Jag vet att en del av er slutar läsa nu, ni har hört det allt för många gånger. Ändå måste vi påminna oss om det igen, också denna jul. Detta, att Gud, den Gud som alltid är större än våra ord och tankar, den Gud som har skapat alla hundra­tals miljarder galaxer som var och en rymmer hundratals miljarder stjärnor, att just den Guden en helt vanlig natt blev ett skrikande, värnlöst, hjälplöst men underbart ­litet barn. Hundra procent Gud, hundra procent barn. Det största blev synligt i det minsta.

Svårare att stanna upp

Att se det stora i det lilla är svårt, nästintill omöjligt för oss människor. Samhället premierar sällan det sköra och oansenliga. Den tyske sociologen Hartmut Rosa definierar hotet mot resonansen i treenigheten av tillväxt, innovation och acceleration. Sannolikt är det ungefär samma krafter som också hotar vår förmåga att se det stora i det lilla. När allt går snabbare blir det också svårare att stanna upp inför de mirakler som sker. Detta kan jag åtminstone smärtsamt konstatera när jag ser på mitt eget liv.

Så var finner vi Gud i dag? Om Jesus har rätt ska vi hålla oss nära den ensamstående kvinna som har svårt att få hushållsekonomin att gå ihop, leva tätt intill den papperslöse som hankar sig fram på svarta skitanställningar och slå följe med de personer som står längst ner på samhälls­stegen. Gud, hjälp mig och oss alla att våga den resan.

Emil Mattson
direktor för Räddningsmissionen i Göteborg