Gud tar vara på det liv som går förlorat

Jag tycker om allhelgonatiden som på ett stillsamt vis stämmer till eftertanke kring livets gåva och gräns, väl medveten om att den för oss också kan rymma starka känslor av saknad, sorg och smärta. Den erbjuder tid och rum att komma nära i tanke och känsla det vi alla vet, att begränsning hör till det mänskliga livets villkor. Ingen av oss lever för alltid.

Helgens placering på hösten när träden avlövas fyller oss kanske med vemod, avklädandet är drastiskt – skillnaden så stor mellan den fantastiska färgprakt löven slösar över oss innan de släpper taget och faller. Det liknar en vacker solnedgång – i kontrast mot de kala, svarta stammarna som blir kvar. Men inom oss vet vi att detta avklädande också bär med sig förutsättningar för nytt liv.

I mitt arbete i sjukhuskyrkan är livets ­begränsningar i någon form hela tiden närvarande – ett sjukdomsbesked, en olycka, relationer som går sönder eller dödsfall, plötsliga eller mer väntade. Begränsningar som medför förändringar av det liv vi hittills levt.

Så här i allhelgonatid kommer döden i förgrunden. Döden har flera ansikten, en människa kan efter ett långt liv få dö – som Abraham, ”gammal och mätt av år”. Men också dö, som vi upplever det alldeles för tidigt, ”mitt i livet”, ” i sin krafts dagar”. Döden tvingar oss att ­skiljas åt och det gör ont på flera olika sätt, saknad som smärtar och söker en famn, obesvarade frågor som söker svar, känslor som far runt och kan behöva­ hjälp att uttryckas.

När jag började arbeta i sjukhuskyrkan fick jag möta ytterligare ett av dödens ansikten när ­döden kommer i livets början – när barn dör. Särskilt när det sker på förlossningen, i samband med att de föds. Det har under lång tid varit som en gömd sorg, något man bär själv inom sig och i den närmaste familjekretsen men inte talar så mycket om med andra. Men som all sorg behöver den få ta plats, sörjas och bearbetas. 

Sorg behöver bemötas och delas. Bortom ­orden finns riten som hjälper oss igenom det ­svåra. I sjukhuskyrkan arbetar vi med det. Vi försöker ordna former för att se och ta emot sitt barn innan det är dags för avsked och begravning som vi sedan ofta planerar och genomför tillsammans med familjen. Det blir många samtal både inför och efter begravningen.

I Stockholm, där jag arbetar, samverkar också sjukhuskyrkorna på de stora sjukhusen med att erbjuda stödgrupper för drabbade familjer när det har gått en tid.

Det känns meningsfullt att som kyrka få följa och gå med dessa familjer under en tid. 

Min tro är att Gud tar vara på det liv som går förlorat här, oavsett hur långt det blir. I begravningsgudstjänsten överlämnar vi det liv som levts i Guds händer. Det gäller också dessa små, som är lika kända och älskade av Gud. Bibeln ­berättar för oss om Gud som är seendets Gud, som ser i det fördolda, vars blick har omslutit detta lilla liv före alla andras.

Sorg finner väg vidare och kan läka, men ­precis som sår läker tar det tid och ­behöver ­omvårdnad. En omvårdnad vi alla kan ge ­varandra genom att se och finnas där för ­varandra. Tröst uppstår när vi delar det som gör ont med någon eller några vi har förtroende för och med Gud, som också bär namnet All Trösts Gud.

Christina Lindgren
sandaren@sandaren.se