Sven Wisborg gifte sig med Greta Hellström, och de bodde vägg i vägg med paret Waldenström på Missionsskolan på Lidingö. Tre ­dagar efter att Paul Petter Waldenström dött födde ­Greta en dödfödd flicka i rummet intill. Wisborgs flyttade sedan in i den stora, fina Waldenströmsvåningen, och i samma rum där Waldenström dött födde Greta två pojkar, Urban och Ansgar.

Överansträngde sig

Sven var mycket begåvad, men överansträngde sig, blev psykiskt sjuk och vistades länge på olika vilohem och sjukhus. Nu blev Greta ensam med två små barn, varav en nyfödd. Hon och Sven kom aldrig mer att bo tillsammans, även om de var goda vänner och formellt aldrig skildes. Först efter döden förenades de på nytt – de ligger sida vid sida i samma grav på ­Lidingö kyrkogård.

Märkt av livet blev hon en klok människa som lyssnade och med gott förstånd gav råd och tröst.

När Sven blev sjuk fick Greta och pojkarna flytta till två små gavelrum ovanför rektorsbostaden. Missionsförbundet tog ett visst ansvar och gav henne en uppgift som bibliotekarie. Jag har aldrig träffat Greta, men hon nämndes nästan alltid när jag gjorde intervjuer i samband med min avhandling. Hon tycks inte ha blivit bitter, utan var en viktig person på skolan, kanske inte främst som bibliotekarie men som samtalspartner. Märkt av livet blev hon en klok människa som lyssnade och med gott förstånd gav råd och tröst till blivande pastorer och missionärer och även andra.

Inför min avhandling skrev jag till sonen Urban för att få intervjua honom. Vi bestämde tid, men tragiskt nog dog han plötsligt och oväntat. I stället träffade jag hans bror Ansgar som var idel vänlighet och hjälpsamhet. Vi möttes flera gånger, både på skolan och i hans hem.

Altartavla i andaktsrummet

Det är klart att Ansgar och jag även samtalade om tron. Som junior hade han bestämt sig för att följa Jesus, men han hade som vuxen inte varit med i någon kyrka. Vid ett tillfälle frågade han efter en bonad med ett stort kors som hans mamma tålmodigt broderat till ett andaktsrum. Jag sökte under lång tid i hela skolbyggnaden och fann till sist korset, undanslängt på golvet i ett vindsförråd. Det var samma kors som hängt som en slags altartavla i andaktsrummet i källaren under min tid som elev på skolan. När jag visade det återfunna korset för Ansgar blev han rörd – jag anade att det fick en betydelse för hans egen tro. Mammas kors fanns ännu kvar, och det var som om korset blev återfunnet även i hans inre liv.

Jag satte upp bonaden på mitt arbetsrum och den hänger nu hos min efterträdare på EHS i Bromma. Under flera år fick den också följa med på gemenskapshelger med pastorskandidaterna. Generationer av blivande medarbetare har bett vid det korset.

Ansgar hade väl kunnat vara bitter med en sjuk och frånvarande far och en trångbodd barndom där det ofta var ont om pengar. Men i alla samtal och brev och i hans opublicerade memoarer finns inte ett uns av bitterhet. Tvärtom vällde det på ålderns höst upp en aldrig sinande tacksamhet över vad livet gav. Vilken levnadskonstnär! Han var bekymrad över att han kunde bidra så lite till min avhandling, men han bidrog desto mer som mänsklig förebild.

Rune W Dahlén
pastor