Nu dök den upp igen i mitt huvud i samband med att kyrkorna öppnat upp igen efter pandemin och inbjuder till gudstjänster och samlingar.

Under pandemin kunde vi mötas digitalt och ta del av gudstjänster på nätet, från vår egen församling kanske eller från annat håll. Det fungerade bra under rådande omständigheter och många gillade det också – tänk att kunna kombinera en skogspromenad med att också ”gå på gudstjänst”. Från flera håll undrades det om gudstjänstbesökarna skulle återvända till kyrkbänkarna efter pandemin eller hellre vilja fortsätta ta del av gudstjänsterna digitalt.

Igenkännande leende

För mig blev det en stark positiv upplevelse att återvända till kyrkbänken och först där började tankarna klarna kring varför det kändes så viktigt att få vara på plats. Kroppen fick vara med! En blick mötte en annan, ett igenkännande leende bröt fram i ansiktet och spreds vidare, en nick besvarades med en nick – något hände som det digitala inte kunnat återge.

Gudstjänst är en upplevelse som berör alla våra sinnen. Det är något speciellt med den gemensamma bönen och de unisona sångerna! Kommunikation lodrätt och vågrätt – inte enbart informationsutbyte. Den kroppsliga dimensionen gör skillnad. Känslan av samhörighet och gemenskap stärks när vi möts. Det fysiska kropparna och rummet har betydelse för upplevelsen.

Därför tycker jag om begreppet ”ett större vi” som ibland förekommer i samtal om församlingen

Jag ser gemenskapen i församlingen som en gåva – vi berikas med varandra när vi blir en del av Kristi kropp. I den lokala församlingen blir gemenskap mer än ord. Den blir inkarnerad, konkret och synlig.

Jag vet att det här med gemenskap är ganska svårt att tala om, våra upplevelser och erfarenheter är så olika, en del av oss bär på sår. Med respekt för det, när jag ändå en önskan om att det skulle bli mer talbart. Vad menar vi när vi talar om gemenskap i allmänhet och gemenskap i en församling – det är inte säkert att vi har samma definition och förväntan och det kan leda till besvikelser.

Känsla av samhörighet

För mig är gemenskap i församlingen inte lika med umgänge även om jag kan ha funnit vänner där. Det handlar snarare om en känsla av samhörighet och tillhörighet. En stark känsla av att höra ihop, vi har inte valt varandra utan tron på Jesus Kristus har fört oss samman. I församlingen stöter vi ihop och slipas mot varandra – åren går, barn blir vuxna, vuxna blir äldre i gemenskapen. Vi påverkas av varandra, formas i och omformas av gemenskapen - var någonstans förutom i familjen möts man regelbundet, typ varje vecka över så lång tid, blir bekanta med varandras livssituation, får dela omsorg och bestämma saker tillsammans. Även om det kan vara tufft ibland ser jag det som en gåva. Det är så fint att gemenskap börjar med ordet ge – någon ger och jag får ta emot, jag ger och någon annan får ta emot, så byggs gemenskap.

Därför tycker jag om begreppet ”ett större vi” som ibland förekommer i samtal om församlingen. Inte som ett kotteri eller klubb utan som en samhörighet. Vi hör ihop, är förbundna med varandra. Känslan av förbundenhet befäst för min egen del när vi firar nattvard i församlingen och jag ser kön av människor i olika åldrar och livssituationer ringla sig fram till bordets gåvor som vår Herre Jesus Kristus inbjuder till.

Christina Lindgren
sjukhuspastor