Ge plats för skapande och kultur

Den blev inte perfekt (den filas på fortfarande), men som klyschan lyder var resultatet faktiskt inte denna gång det allra viktigaste, utan processen. Jag har alltid velat skriva en bok men inte trott att jag kunnat (blev journalist i stället, ett vanligt sätt att fega ur).

Men under dessa veckor skrev jag i ett lycksaligt, nästintill febrigt, tillstånd. Jag pausade inte ens för att städa den lilla skrivstugan, vilket framstod i obarmhärtigt ljus framåt vårkanten då damm och stekflott låg som ett tunt kladdigt ­lager överallt.

Kände mig som ett barn på nytt

Något med kravlösheten och tillståndet av ren fantasi gjorde att jag kände mig som ett barn på nytt. Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera det, men jag vet att det hade med hela mig, ­inklusive min tro att göra. Det fanns dagar då jag var så tacksam över att få sitta och skriva den där boken – att vara på undantag från prestation, lönesamtal eller utvecklingskurva – att jag satt och grät vid fönstret mot sjön.

Jag fattar att detta var ett unikum i tiden. När vårljuset kom fick jag med rätta städa ur stugan ordentligt och börja tänka lite mer på inkomsterna. Men jag önskar så att fler skulle få uppleva något liknande.

Retreatdagar varje månad

Många kanske inte vågar för att det känns egoistiskt att lägga tid på egna ”onödiga” projekt. Då går det ju faktiskt att göra som en kvinna jag träffade som älskar att greja i trädgården – hon började bjuda dit andra. Nu har hon retreatdagar varje månad där deltagarna får njuta av de vackert komponerade rabatterna, ängarna och träden. Eller den numera rätt välkända australiska poeten Joel McKerrow, som började sin bana med att skriva personliga dikter till människor som korsade hans väg.

Men också; skapande och kultur har ett värde i sig – det är en del av att vara människa. En del som behöver beredas plats för.

Vi är skapade till att vara skapare

Jag anar att det kravlösa skapandet rinner ur samma urkälla som Guds skapande av världen. Vi är helt enkelt skapade till att vara skapare. Något som faktiskt blir allt svårare att upptäcka i en tid präglad av konsumtion och ­lönsamhet. Nyligen valde till exempel Norrköpings kommun att lägga ner sin Kultur- och fritidsförvaltning för att i stället sortera kulturlivet under ett ”Tillväxtkontor”. Stadens kommunalråd Sophia Jarl menar att de vill se att kulturen i större grad bär sig själv ekonomiskt.

Sedan när blev ett bibliotek lönsamt, kan man fråga sig? Att mäta kultur och skapande i nytta eller pengar riskerar inte bara att skapa ett mer enkelspårigt, auktoritärt samhälle, än värre: det riskerar att stympa vår andlighet och krympa horisonten för vad det är att vara människa.

En fördel har frikyrkan  i sammanhanget: vi har aldrig någonsin varit lönsamma.

Här behöver kyrkan både höja sin röst och bereda plats. En fördel har frikyrkan i sammanhanget: vi har aldrig någonsin varit lönsamma, utan förlitat oss på ideella krafter och gåvor.

Om nu staten och kommuner drar undan ­mattan för symfoniorkestrar och barnteater
– ­­så mycket viktigare de ideella platserna blir. Att våra kyrkor får vara rum där kultur och kravlöst skapande uppmuntras och utövas. Inte som ett trevligt initiativ, politiskt projekt eller för att attrahera människor till kyrkan, utan som ett grundläggande existentiellt – ja, till och med ­heligt – uppdrag.

Elin Klemetz
journalist