En vacker kyrka borde lyfta kvinnor

Det var ett tag sedan jag var riktigt upp-till-halsen-engagerad i Equmeniakyrkan nationellt. Men även om jag just nu står lite vid sidan av så berörs jag. Jag blir glad, ledsen, styrkt eller upprörd när jag läser vad som händer i det som jag kallar moderskeppet till min tro. 
På den tiden då jag var mer uppdaterad i det nationella arbetet så hette den del av Equmeniakyrkan jag var med i Missionskyrkan. Ville jag få tag i någon så använde jag plattformen Skutan och Olle Alkholm hade mustasch. 
Mycket har förändrats sedan dess, men det finns en sak som fortfarande är likadan och det är den som gör mig fundersam.

Jag har hela tiden tänkt att Equmeniakyrkan är på tårna, genomreflekterad, uppdaterad, öppen och samtidigt inneslutande. Men hur kommer det sig att vi fortfarande inte har lyckats ha en kvinnlig kyrkoledare? Vi lever i 20-talet, och då menar jag inte 1920-talet, som det mer liknar. 
- Jo, säger vän av ordning. Vi har en av tre, just nu, som är kvinna. Och Baptisterna har under sina år haft två.

Helt rätt, meeeeen … är inte det lite fattigt ändå? Om man skulle slå ihop de tre samfundens historia och de år vi haft tillsammans så hamnar vi på cirka 400 år. Under cirka 400 år har vi alltså haft 3 kvinnor som har fått vara högsta hönset. 
Det är väl försent just nu inför detta kyrkomöte att röra om i korvgrytan. Och de som leder oss och har lett oss har gjort sitt bästa. Men vi måste väl ändå erkänna det faktum att det utan kvinnor inte hade funnits någon kyrka, alls. 
Det var kvinnorna som först mötte den uppståndne Jesus och som sen berättade det för lärjungarna. (Man undrar ju om de manliga lärjungarna då sa till kvinnorna ”Ok, vi tar över härifrån” eller var någonstans det gick snett?)
Ingen man i världen hade kunnat bära Jesus till denna världen.

Och Johanna, denna osjungna hjältinna. Evangelisten Lukas nämner henne två gånger. Hon var gift med Kusas som jobbade med Herodes tillgångar. Därför tillhörde hon och hennes man gräddan av samhället. Hon gick på fina middagar och fester. Och när det dök upp en intressant rabbin i landet som samlade skarorna var hon inte sen att hänga på. Johanna var den som plockade upp notan efter att Jesus och hans lärjungar ätit. Hon gjorde det möjligt för Jesus att göra det han gjorde genom att stötta ekonomiskt. 
Jag tänker på Johanna ibland när jag ser ett tv-program som börjar med ”Programmet presenteras av…” Det är ett sätt att berätta att tv-programmet som visas inte hade varit möjligt om inte något företag gick in och betalade. Kanske skulle det inte vara mera rätt än att någon gång säga ”Dagens evangelietext presenteras av Johanna”.

Jag har senaste åren haft lättare att höra Guds röst genom kvinnor än genom män. Det är som att vi gubbar (ja, jag tar med mig själv i detta)
har så mycket testosteron som får oss att tro att vi är så förträffliga att vi själva skymmer vår Herre. Det är mot denna bakgrund jag tycker att det är fattigt att en kyrka som på så många andra sätt är så vacker, som har en sådan fin ingång på många ställen i vårt samhälle inte lyckas lyfta fram fler kvinnor som ledare. 


Och när jag nu ändå håller på att tycka till en massa så får ni också veta vad jag tycker om de saker som har förändrats. Namnbytet till Equmeniakyrkan; funkar, och jag tror att om 40 år kommer det funka ännu bättre när det satt sig lite mer ute i stugorna. Plattformen Skutan: må du vila i frid. Och detsamma gäller Olle Alkholms mustasch.

0 Kommentarer