En annan dag bryter solen fram

Altandörren i köket är öppen ett par deci­meter. På en köksstol precis innanför dörren ­sitter jag och kisar ut. Eftermiddagssolen står lågt på himlen men den värmer gott på mina kinder. Jag anar att även om det bara är i början av vårsolens genombrott kommer jag att skönja några nya fräknar i mitt ansikte om en stund. Snart, en annan dag, kommer jag att kunna flytta ut stolen längs med väggen där det är lä. Där kommer jag att njuta än mer av värmen och ljuset.

I mitt knä ligger en diktsamling av Nils Bolander. Ett nött bokmärke finns instoppad vid dikten Sådana dagar måste ju komma. Dikten handlar om de där dagarna som kommer ­oavsett om vi vill det eller ej. Hos vissa duggar de tätt medan de hos andra dröjer. Då, när besvikelserna klampar fram och när ­bekymren har maj-demonstration.

Ensamheten och utanförskapet går mer påtagligt hand i hand dessa dagar. Trots de lyssnande vännernas närvaro är det ensamt. Förståelsen når inte fullt ut och vissa saker är för ömtåliga att sätta ord på. Utanförskapet rör sig åt andra hållet. Vännernas glädje över upplevelser och förmågor räcker inte ända fram till hjärtat.

Sådana dagar kallade jag tidigare för helvetesdagar. I vanmakt och ilska över min sjukdom var det ett sätt att beskriva och få utlopp för det mörker jag stundtals upplever. Men helt sant var det inte. När jag tog ordet i min mun gav det mig en fadd eftersmak. För även om mörkret var svårt fanns där ändå ett litet ljus att vara tacksam för, som nya fräknar i ansiktet av vårsolens sken. Ett nytt, mer sannare namn var därför önskvärt för de dagarna. Bland fastans och påskens mysterium sökte jag mig 30 år tillbaka i tiden.

Ner i brevinkastet och i väg ut på hallgolvet i min lilla etta med sovalkov landade det ett C5-stort brev från min mamma. Ivrigt tog jag brevet och log åt att posten innehöll något annat än reklam. Där låg några kopior på en bibelläsningsplan, handfasta råd och en artikel om fastan.

Trots mina dryga 20 år, min uppväxt och ett nitiskt engagemang i missionskyrkan i min barndomsstad, var fastan nästintill okänd för mig. Med nyfunnen lust läste jag bladen och ­gjorde upp planer för den kommande fastan fram till påsk. Det som förvånade mig mest var att ­fastan inte slutade på långfredagen utan höll på till påskdagen. För mig var påskhelgens höjdpunkt påskafton med godis­äggen i choklad, den överdådiga påskbuffén och den ofta festliga påsktillställningen på kvällen. Det blev en krock i mitt huvud som manade till eftertanke. Vad hände den där lördagen då lärjungarna vaknade upp till en krossad dröm, med hopplös förtvivlan och obeskrivlig sorg över att deras Mästare var död? Den lördagen befann sig Jesus i det mörkaste av alla mörker.

Långfredagen var inte slutet utan påskdagen var början. Och däremellan låg en tom påsk-
afton.

Det är när jag på nytt reflekterar över ­påskafton som jag hittar namnet på de plågsamma ­dagarna: Påskaftonsdagar! I lidandet är du och jag inte ensamma. Vi har sällskap. Han väntar på oss i mörkret och går med oss. Vi får sådana dagar, som Nils Bolander skriver, hålla oss nära honom. Samhörigheten med Jesus öppnar upp för tacksamheten. Närheten till Honom gör det möjligt för oss att våga hoppas om att snart, en annan dag, bryter vårsolen igenom med full kraft.

Sara Kamfors
sandaren@sandaren.se