Det normala är att vi alla syndar

­Alltså inte bara att alla är syndare, utan förutsätta att alla konstant och kontinuerligt kommer att ­synda.

För någon månad sedan läste jag en text om hur vuxna, svenska manliga pastorer beslutat att inte umgås med kvinnor i slutna rum. Dels för att undvika ryktesspridning om otrohet, men också för att undvika frestelsen. Vem vet: Kanske skulle pastorn i slutet rum plötsligt kasta sig över kvinnan och hångla. Därför användes en ”Billy Graham”-princip där enskilda möten förbjöds. Vilket ju framstår sinnessjukt? Föreställ dig en manlig företags-vd inte skulle kan ta enskilda möten med kvinnliga medarbetare. Inte åka ensam i bil, inte gå på lunch. Inte bara skulle det väl bli en arbetsrättslig omöjlighet, det skulle framstå helt världsfrånvänt.

Låga tankar om sig själv

Vad är det för man och chef som har så låga tankar om sig själv – ­eller sina medarbetare? Som är så osäker på sin köttsliga natur – att varje kvinna kan bli ett ­offer – att han måste bära en slags mötets variant på munkorg?

Ändå tycks det inom kyrkan finnas viss ­acceptans för ett synsätt som strävar efter renhet, att minimera frestelser: En längtan efter att bli lika Jesus. Vilket vi så klart aldrig helt kan vara. Ändå är det en stark kultur som etableras i församlingar: Att syndare kommer till kyrkan – och blir rena. Genom åren har det tagit sig ­kul­turella uttryck, genom hur frikyrko­besökare klär sig, sjunger och rör sig. Rent, prydligt och öppet. Obemärkt förklarar våra manér hur vi strävar efter Gud. Hela vårt yttre blir till vittnesbörd.

Missbrukare får gärna vara bakfulla och tilltufsade

Givetvis tillåts det avvikande. Missbrukare ­eller kriminella som kommer till gudstjänst får gärna vara bakfulla och tilltufsade. Avvikelsen accepteras så länge personen är på en resa – att bli som oss andra. Fläckfria.

För även om ingen av oss är fläckfria vet vi hur man beter sig fläckfritt. Men när ingen ser, sitter vi där med våra synder. Smusslar och kanske skäms. Tänker giftiga tankar om andra, är giriga, otrogna eller super. Egentligen är vi alla som den tilltufsade alkisen, men vi har tagit mentol­tabletter och kammat oss.

Värst är att de bästa smusslarna är de som samtidigt predikar bra. De blir ofta ­pastorer och pressen att smussla med synden blir därmed ännu högre, eftersom de nu inte bara är kammade och luktar gott, de berättar också hur vi andra ska bli mer Jesuslika.

Chickas av nya skandaler

Det gör att kyrkan gång på gång ­chockas av nya skandaler, som egentligen är ­vanliga snedsteg. Ledare avslöjas vara otrogna, supa, stjäla ­eller luras. Ledaren kan ha predikat förlåtelse för syndaren hur många gånger som helst, förklarat att vi alla är syndare, men eftersom det alltid mest handlat om andra – blir vi chockade.

Vilket är konstigt. För det normala är vi alla syndar. Hela tiden, varje dag.

Normalisera synden

Utgångspunkten borde därför vara att normalisera synden. Det är inte de heliga som samlas i ­kyrkan, utan syndare som av nåd fått en ny chans i dag. Men som kommer att sumpa den imorgon.

Den utgångspunkten hade kanske skapat ett liv mer likt Jesus. Vars första under var att skaffa vin till de redan berusade och som varje dag allra mest tycktes hänga med de som även på ytan såg ut som syndare.

Emanuel Karlsten
journalist, föreläsare och krönikör