De stora orden ger mening åt vardagen

Det är något förunderligt med en gemenskap som möts på söndagarna och tar tillvarons stora ord i sin mun.

Kärlek, tro och hopp. Försoning. Gud. Frälsning. En gemenskap som sjunger sånger som lyfter mot en större verklighet, med toner färgade av tillbedjan och förundran.

Däremellan kämpar vi väl alla med det som är mer som vanligt, också med det som skaver. Vardagsgruset. Använder oss av de små orden, de ord vi behöver alla de gånger vi liksom bara pratar. Det kan verka som om vi glömmer de där stora orden, men det stämmer inte. De lyser oss väg, de väver mening i allt det vardagliga. De berättar för oss vilka vi är.

Kyrka är gemenskap och rum. Det är vardag och söndag. Det är att försöka hitta former som fungerar och gemensamma uttryck för det vi hoppas och älskar. För den tro som bär oss alla dagar. Grå, små dagar likaväl som bråddjupa. Det är de rum där vi tillsammans anar vad försoning är.

Spelar det någon roll hur vi firar våra gudstjänster eller vilken sorts idé om kyrkan vi har? Är det viktigt hur valen av kyrkoledare går till? Jag vet inte egentligen. Men jag börjar tro att det som händer med oss i samtalen på vägen är viktigt. Att vi tar fram både små och stora ord och pratar för att förstå varandra bättre. Friktionen som uppstår när vi vågar dela också det vi inte är överens om, den behövs för att vi inte ska halka på vår självgodhet. Den tar ner oss på jorden lite. Friktionen har sin plats i en god gemenskap.

De flesta av oss ogillar konflikter. Det gäller mig också. Jag lindar alltför ofta in och håller undan för att slippa obehag. Kompromissar innan jag ens sagt vad jag tänkte eller kände. Kanske blir ledsen för att ingen förstod det jag aldrig sa.

Hur ska vi veta vägen om vi inte delar våra tankar? Om vi går med stenar i skon i stället för att grusa vägen (om någon förstår liknelsen). Alltså om det som skaver mellan oss bara nöter ner oss i stället för att vara något vi samtalar om för att hitta en bättre väg framåt. Så jag önskar oss alla lite mer tålamod och lite mer mod. Att kunna lyssna bättre, men också att våga säga det som behöver bli sagt.

Det är något med Jesus som tröstar mig och håller mig på jorden. När jag söker vägen som ska rinna som vatten visar han mig sina händer. De har sår. Det visar att vägen är svårare. Försoning är något annat än kompromiss, det är större än att bli överens. Det är det hans händer berättar för mig.

Försoning gör oss inte överens, det är den plats där vi möts ändå. Det är den kärlek som står kvar med oss. Och det är där vi ytterst hör hemma. I en försoning som rymmer allt som aldrig går ihop, allt som vi inte får fatt i eller inte orkar. Jesus är den punkt där alla trådar löper samman. Också det trassel vi brukar kalla kyrka. Också den värld som ser ut att slitas sönder. Jag vet inte om du håller med mig, men det är min tro. Gud blev människa och det lyser oss väg, det väver mening i våra liv och det berättar för oss vilka vi är.

Det finns en gemenskap som sjunger om frälsning och andas hopp på söndagarna. Det ser olika ut och det låter på många sätt. Det är jubel och grus. Det är mat på bordet och en plats att kalla hemma.

LENA BERGSTRÖM

0 Kommentarer