Du är djävulens utsända. Du är ondskan själv. Du har förverkat din rätt att kalla dig kristen. Jesus skäms. Sådana kommentarer har haglat över mig efter mitt privata Facebookinlägg på årsdagen för morden på Utöya.
I inlägget hade jag skrivit att det fanns Sverigedemokrater som firade dådet. Jag hade inga belägg för att de som firade faktiskt var sverigedemokrater. Det finns SD-sympatisörer som uppskattar det datorspel där spelaren agerar Breivik och tävlar i att mörda SSUare, men det är tekniskt sett inte samma sak som att fira. Så jag bad om ursäkt för min svepande generalisering, vilket förstås inte hjälpte alls.
Med jämna mellanrum har jag utsatts för hatstormar sedan jag blev aktiv i den offentliga debatten. Från början var det mer avgränsat till kvinnohat, ilska över min kritik mot porrindustrin eller sexistiska bloggare, som peakade i samband med ett enormt drev 2010 för att jag anmälde en känd man för övergrepp. Men dreven tycks nu återkomma allt oftare, särskilt sedan jag (liksom så många före mig i frikyrkan) valt att försvara religionsfriheten.
Det brukar börja med ett litet drev i SD-vänliga sociala medier. De plockar upp något jag sagt, eller en bild jag publicerat, nyligen eller för länge sedan. Därefter hänger ett antal olika nätmedier, bloggare eller ledarskribenter ut mig, varpå ett stort drev drar igång. De som går SD till mötes vinner tillfälliga fördelar i trollfabriken, men att irritera SD (som jag tycks göra) leder till skoningslösa attacker. Närstående har bett mig att sluta prata om sådant som triggar dem, för att undvika allt hat och alla hot. Men jag kan inte.
SD må låtsas som att vi inte ser vad de håller på med, men den som följer deras ledande företrädares utspel och läser partiprogrammet kritiskt, ser att de delar världsbild och människosyn med den typen av manifest som rasistiska massmördare skrivit innan dåd i Christchurch, på Utöya eller de senaste veckorna i USA. Hur de fantiserar ihop ett förflutet där inga minoriteter fanns, och gör det till politiskt mål att återvända dit - med hat, hot och hån som legitima politiska metoder.
Vi har i alla tider sett människor som tagit religionen och dess budskap om fred och gjort den till vapen för att skydda sina egna privilegier. Medborgarrättsrörelsen förföljdes av sina kristna syskon inom Ku klux klan. Norska frikyrkor var väldigt politiskt aktiva under den nazistiska ockupationen, vissa kapell gömde flyktingar och motståndsmän – medan andra höll nazistmöten. Tvärtemot bibelns tydliga budskap om alla människors lika värde, tvärtemot budskapet om att vi som kristna har en särskild uppgift att jämna ut alla klyftor och inte döma varandra ser vi nu hur hemmasnickrade bibeltolkningar lånas åt ett näthat som med kristna förtecken används för att skilja ut och rangordna.
Muslimer, romer, invandrare, flyktingar, judar, samer, feminister, homosexuella, journalister, fackliga… Listan är lång över vilka som anses illojala mot ”de svenska värderingarna”, över vilka som på något sätt behöver försvinna för att den fascistiska feberdrömmen ska kunna slå in. När folkvalda politiker kommer med grova generaliseringar och anklagelser mot grupper sänker de tröskeln för direkt fysiskt våld. Hetsandet är teorin, våldet är praktiken. Breivik menade själv att han bara gjorde det ”alla” pratar om, att hans massmord inte var extremt, utan ett nödvändigt steg från ord till handling. Och han gjorde det i kristendomens namn. Men jag tänker aldrig acceptera att han gjorde det i mitt namn. Tron på människors fundamentala olikhet har ingenting med mig att göra. För Jesus Kristus kom ju knappast till världen för att separera ”oss” från ”dem”, utan för att försona alla människor.
ANNA ARDIN
LÄGG TILL NY KOMMENTAR