Dagen måste gry, för dig

Kokar gröt, bläddrar i nyheterna. Trycksvärtan flyter ut över pappret medan jag läser.

Det är mörkt nu.

Vi försöker betvinga det med tätt utplacerade adventsljusstakar, pepparkakor, stjärnor och ljusslingor. Att boka en resa till fjällen.

Hopp, på riktigt, är en utmaning. Det är så lätt förväxlat med tillfällig tröst. Att blunda lite och äta lussekatter. Att hoppas på det bästa, men egentligen inte göra något åt de saker som skaver.

Jag tror att mörkret betvingas som bäst med konkreta handlingar.

Att be rakt in i svärtan är en sådan handling.

Inte särskilt höga inkomster

Att ge en annan. Jag besökte för inte så länge sedan en familj som inte hade ­­särskilt höga inkomster, minst sagt. Om de såg att det fanns pengar över på kontot i slutet av ­månaden, blev de så glada. Inte för att det gjorde att de kunde sätta undan pengar till en ny bil eller semester. Utan de blev genuint glada för att de då hade möjligheten att ge bort pengar till en ­organisation eller person som behövde pengarna bättre än de.

Får välkomna alla känslor

Att se är en tredje sak. Se klart på vad vi själva som personer förmedlar i vår omgivning. Som när jag nyligen träffade priorinnan för klostret Grandchamp i Schweiz, till ett reportage för tidskriften Pilgrim. Där förklarade hon systrarnas syn på vad vi kan göra åt mörkret i världen: ”När det exploderade i Israel sa jag till systrarna: ’OK, nu kan vi antingen vara helt i nyheterna. Eller fråga oss: Hur är jag ett instrument för fred här, bland mina systrar?’ Ilskan finns ju också i oss. Vi får välkomna alla känslor, men inte stanna där. Jesus visade oss en annan väg. Det är vår stora utmaning; att vara sann mot vår kallelse till försoning. Det börjar med oss själva och sprids ­därifrån.”

Det måste finnas hopp och ljus, och vi måste förmedla det, både till andra och oss själva. Hopp som handlar om annat än tillfällig tröst och distraktion. Den ljusning på himlen som finns i vår tro.

Vi har ett ansvar

Det kanske inte ordnar sig på det sätt vi tänkt oss. Men till slut måste det ordna sig, på det sätt Gud tänkt. Och vad var och en av oss förmedlar påverkar, faktiskt – vi har ett ansvar.

Det blev inte minst tydligt för mig när jag satt och målade med vattenfärger med min treåring häromveckan, en händelse som kom ut i några diktrader:
 

Jag målar havet svart och molnen mörka.

Efter en stund märker jag att du väljer

exakt samma färger som jag

när du doppar penseln med din lilla treårshand.

Svart. Grått. Mörkblått.

Jag lägger till gryningsljus.

Orange och gult och rosa.

Dagen måste gry, för dig.

Elin Klemetz
journalist