Biskopsspelet och det sökande ögat

Ni vet scenen där en desperat Frodo trär Härskarringen på fingret. Priset: Saurons öga hittar honom. Han är sedd i en blick av eld.

Den scenen drar genom mitt huvud när jag som chefredaktör för den enda rikstäckande kyrkliga tidningen på svenska i Finland får veta att vår biskop snart lägger ner staven för gott. Han har sökt ett annat jobb – och får han det är han borta, allra senast om sjutton månader.

Spekulationerna hade förstås börjat redan innan. Det var känt att Björn Vikström skulle gå när han spräckte sitt första decennium som biskop. Det sa han när han kom. Men hittills har de hetaste kandidaterna kommit undan med ett ”saken är inte aktuell så länge ingen vet när”. Det är förstås bara taktik och inget annat. Vi som kan läsa ser vad de säger bakom det sagda ändå och vilka luddiga svar som gömmer ett uppenbart ”ja”. Jag och kolleger, både svenska och finska, lägger tankepussel kring vem, varifrån och hur stora chanser? Namnen? Namnen! tisslar vi med varandra i jobbkantinen, på seminarier, och i våra spalter och kolumner.

Min iver får en kall avrivning när jag en kväll sticker handen i fickan och känner hur Härskarringen bränner till nere i fickluddet. Det sker i ett privat sällskap, mitt i skrattet. En bekant böjer sig fram vid middagsbordet: ”Vem är nästa biskop i Borgå stift?”.  Jag får också svaret i samma veva. Ett hittills onämnt namn viskas i mitt öra, inte alls otänkbart eller oävet. Blixtklart inser jag också att hela avsikten varit just detta mitt inre ”varför inte?”. Att den stund just jag sätter detta namn i rullning, klär det i bokstäver, för ut det till alla läsare, så har jag gjort någon sedd i ett spel som jag samtidigt låtsas stå utanför.

Vem nominerar biskopskandidater? Eller i ett vidare perspektiv: kandidater till toppositioner överlag? Vi journalister kritiserar högljutt elitistiska väljarkårer och snäva, ogenomskinliga nomineringsspel. Som illusionister understryker vi det som inte sker så väl, att vi döljer det som de facto sker. Att det ofta är vi som nominerar.

Vilka är då tänkbara som biskopskandidater i Borgå stift? Vad krävs?

Vad ska jag svara? Tummar på ringen.

Jag dröjer vid kunniga människor, lågmälda, analytiska präster som skiljer ur för sitt intellekts skull, för klarsyn förenad med trofast tro. Människor som på grund av sin ödmjukhet aldrig skulle stiga fram utan doktorshatt på garderobshyllan. Och jag tänker att det är synd, men förstår hur det skulle kännas att ta plats vid biskoparnas bord som den enda utan.

Jag ser doktorer som inte hunnit tufsas till tillräckligt – eller alls – av livs levande, stökiga församlingar, och som nu buffas fram i ljuset. Ibland tycker jag synd om dem för den roll de förväntas axla med glädje.

De kristna är bokstavens folk. Inte så konstigt att var och varannan församling blir bokstavsbarn i något skede. De träter, krisar och är luspanka. Biskopen i Borgå har drygt femtio sådana barn på sitt ansvar. Utan erfarenhet av dem blir jobbet svårt. Utan stort hjärta och skinn på näsan rentav omöjligt att vara deras förälder.

Jag ser värdefulla tänkare, som skulle förtvina och dö med rötterna inklämda i en gyllene kruka i biskopsgårdens fönsternisch. Jag tycker inte att deras plats är där.

Och jag ser det kommande, tomma podiet med plats för … typ fem … panelister, som snart ska frestas med restfrågor uppvärmda från gamla biskopsval.

”Skulle du viga xyz?”

”Tror du på jungfrufödelsen?”

Så jag blundar, och önskar att vi kunde börja om, helt från början.

Vad behöver vi? Vem behöver vi?

Skaka av titlarna, graderna, epiteten, åldersrasismen och kvoteringarna och vända blickarna rätt: ”Här är uppgiften. Just du har något att ge just nu! Så här ser vi ut, din flock, ja eländes – just så här … Vill du? Orkar du? Älskar du?”

Mordors öga flackar förtvivlat. Ringen ligger kvar i luddet.

Är du den vi söker?

 

 

 

May Wikström

6 Kommentarer