Barmhärtighet föds i sprickorna

Det jag nu skriver handlar inte direkt om dokumentären, någon bok eller just den församlingen. Men när vi nu igen ställer frågor om vad vi kan lära oss och hur vi undviker att det händer igen vill jag lyfta en aspekt som jag tror är viktig. Det handlar om föreställningar om renhet. Renhet och utvaldhet, men mest om renhet. Och det är lätt att tänka att vi inte har några sådana föreställningar alls. Vi tror nog mest på att vissa saker är bra och andra inte.

Idén om den egna renheten är en potentiell smitthärd, var den än dyker upp. Oförmågan att integrera och ta emot det inom oss som ofta kallas vår skuggsida, är en grogrund för sekterism och ren ondska. I en människa eller i en grupp som lever med en föreställning om sin egen eller sin ledares renhet måste all smuts och ondska projiceras på omgivningen. Där ute finns synden, smutsen och otroheten.

Någon i den egna gruppen blir ofta extra utsatt, utöver de externa syndabockarna. Det är alltid någon annan som hindrar, som oroar, som förstör. Och dessa andra ska bekämpas. Den egna ondskan blir man till sist totalt blind inför. Någon annan måste offras för min renhets skull.

Det låter rätt sjukt när det skrivs ner så här. Vi brukar ju inte hålla på med något renhets-
ideal. Det är något som aldrig skulle hända oss. Men tendensen till det här tänkandet finns i oss alla. Jesus tar upp det flera gånger. Det mest kända sammanhanget är orden om att vilja ta ut en flisa i sin broders öga utan att inse att man har en bjälke i det egna ögat. Just det vi förnekar hos oss själva är ofta det vi pekar anklagande på hos andra.

Jesus utmanade samtidens idéer om renhet och umgicks med människor som räknades som orena. Det är inte det som kommer utifrån som gör människan oren. Det finns redan där, inuti oss.

Det innebär inte att vi ska vara tysta om mörkret, att vi inte kan kritisera det som är orätt. Men vi behöver låta samma ljus lysa över våra egna liv som över andras. Ta ansvar för det som är vårt.

Att leva med en acceptans för det egna mörkret, den egna skuggan, är en viktig del av att mogna som människa. Det kan vara i de små sakerna, att helt enkelt inse att det inte alltid är ”alla andra” eller ”nån annan” som ligger bakom problemen. Det kan vara i den smärtsamma erfarenheten att inse hur mycket smärta jag orsakar andra. Det är viktigt att se att vi gång på gång gör detta själva. Projicerar vårt eget mörker på andra människor, andra grupper. Det händer i vårt samhälle, det händer i oss. Att minnas sina sprickor är en nödvändig dygd. Barmhärtighet föds just i sprickorna.

Gudstjänstens syndabekännelse kan i bästa fall vara en plats för mognad och växande i eget ansvar. Att dag för dag be om förlåtelse så som vi förlåtit är att hålla insikten om vårt eget mörker vid liv. Denna insikt är inte minst avgörande för den som leder en församling.

Kanske har bruket att präst/pastor/andlig ledare mest ses i rollen som den som tar emot andras bekännelse och förmedlar förlåtelse gett näring åt idéer om ofelbara, rena ledare?

Ett andligt råd måste vara: Följ aldrig den som verkar för bra för att vara sann. Se upp med den ledare eller gemenskap som lägger mycket skuld utanför sig själva. Sök en gemenskap där sanningen får vara en kontaktyta med Gud.