Det är inte så enkelt och självklart i dag för medlemsorganisationer eller folkrörelser. Vi vet knappast vad som är vad eftersom tiderna har förändrats.
Att vara medlem kan i dag innebära att jag får rabatt på något jag köper eller att jag med jämna mellanrum sätter in pengar på något konto. Att vara medlem betyder inte längre att möta andra människor.
Vi är färre som är medlemmar på det gamla viset och politiska partier, fackföreningar, kyrkor och samfund går kräftgång, åtminstone vad gäller formella medlemmar. Så länge jag kan minnas har vi ställt frågor om medlemskap och tillhörighet, vi har bett våra böner och ändrat metoder, vi har prövat det mesta men utvecklingen har inte vänt.
Vi får ständigt frågan om medlemskap
På samma gång är ordet medlem i dag på mångas läppar inte minst i affären där vi ständigt får frågan om medlemskap. Vissa tänker nog också på tillhörigheten till digitala forum, chattgrupper eller löst formade nätverk.
Det kyrkosamfund där jag växte upp slutade växa samma år som min mamma föddes för snart hundra år sedan och det väcker förstås en del frågor men stora frågor har ju inga enkla svar och det ena sitter ihop med andra.
Gamla band försvann
Den amerikanske statsvetaren Robert D Putnam beskriver slutet av förra årtusendet som en tid då gamla band till familj, grannar, vänner, församlingar, idrottsklubbar och politiska partier försvann. Deltagandet och utövandet har minskat, medan betraktandet ökat. ”Varför ska jag gå samman med andra människor när jag på egen hand kan organisera mitt liv och mina aktiviteter?”, ”Varför ska jag spela i ett lag när jag kan boka en egen bowlingbana och rulla mitt klot utan att någon annan har med saken att göra?”
Kommer kristen tro att försvinna när medlemsantalet dalar? Uppenbarligen inte men det svaret förutsätter att vi lyfter blicken och betraktar ett större sammanhang än vårt eget. Vi blir så lätt hemmablinda och provinsiella i en värld där andelen religiösa människor ständigt ökar och där de kristna nu har flyttat på sig och håller till där de knappast fanns för hundra år sedan. Andelen kristna i världen har varit, och är, en dryg tredjedel sedan 1910 och under den tiden har jordens befolkning ökat med mer än 6 miljarder!
Refererade framtida sociolologer
1969 predikade missionsföreståndare Gösta Nicklasson i samfundets årskonferens och han refererade samtida sociologer som förutspådde en kristenhet år 2000 som omfattade 15 procent av jordens befolkning men så blev det inte alls. Det blev, som vanligt, en dryg tredjedel. Hur det blir framöver kan vi inte veta.
Jag tänker att vi behöver skilja på, dels vad vi kan hållas ansvariga för, dels det som vi inte kan påverka. Vi kan inte göra så mycket åt sekularisering, samhällsförändringar, nya sätt att tänka och kommunicera. Vi kan tycka olika om hur människor prioriterar men vi kan inte styra varandra hur som helst.
Vill möta andra personer
Vårt ansvar i dag hör förstås ihop med sammanhanget och de lokala förutsättningarna men jag tänker för min del inte nöja mig med ett medlemskap som sitter i körkortets QR-kod eller består i att jag tillhör ett antal messenger-grupper. Jag vill möta andra personer även om det förstås ibland kan vara påfrestande. Hellre det än det fullständiga oberoendet, som nog knappast existerar.
”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”
Olle Alkholm
Pastor, fd biträdande kyrkoledare Equmeniakyrkan
Fakta:
Nästa vecka: Sara Kamfors
LÄGG TILL NY KOMMENTAR