Tänk dig att få åka upp till Gräsberget på slingriga grusvägar, sen vidare ut på mer öppna kalhyggen över Noret mot Leksand.
Andäktigt tysta satt vi i baksätet på Saab-95:an och trängdes, tre syskon som för tillfället höll sams.
Efter några turer var det väl bara jag kvar i det där baksätet. Så småningom blev det tomt och mina föräldrar fick åka själva.
En aktivitet som gick under epitetet spaning efter älg. Pappa tog en runda i skymningen för att vi skulle få spana på skogens konung innan helgen övergick i vardag. Ett drag av rojalist fick lite näring tidigt, men troligen inte tillräckligt.
Urtråkiga aktiviteter
Det var verkligen inte en nödvändig biltur, men lite spännande. Tills det inte längre var en pulshöjare utan snarare fick placeras under kontot urtråkiga aktiviteter och jag hittade på ursäkter för att inte följa med. Och en dag bara backade ur. Det blev en icke nödvändig aktivitet.
Vem kunde tro att ett av de mest tittade tv-programmen en tid var den stora och så lååååångsamma älgvandringen. Men det påminner om barndomens söndagsutflykter. Det var långsamt för det mesta. Tills något dök upp i skogskanten. Kunde det vara en älg? Nej, suckade vi besviket. Det är nog en sten. Så fick vi en syrlig karamell som tröst.
I dag känns det så oskyldigt, overkligt och naivt alltihop.
Glimt av harmoni
Men i minnet ger dessa utflykter en glimt av harmoni, enkla nöjen och inte så många stora katastrofer som väntar. Så trodde de som fostrade oss som växte upp på 1960 och -70-talet. De stora och förfärliga krigen skulle vara förbi och välståndet blomma.
Jag bär många berättelser från barndomen. Upplevelser som både roar, värmer och somt som gör ont. Men summa summarum en hel del gott.
Vilka minnen tar alla dessa barn med sig som nu växer upp i förtvivlade oroshärdar i världen? Det är svårt att blunda för alla bilder som kablas ut i våra nyhetssändningar med vuxna som bär barn över sönderbombade hus till ljudet av sirener och flyglarm. Kyrie Eleison! Eller de som dras fram ur rasmassor efter jordbävningar. Så alla som lyfts ur båtar som klarat resan över Medelhavet men kanske inte kommer till tryggheten ändå. De här berättelserna verkar aldrig ta slut. Skildringar som ska prägla litteraturen, filmmanusen, musikskapandet och teaterscenerna i framtiden. Kulturen blir en del av smärtan som pågår nu.
Får aldrig sopa under mattan
Det får vi aldrig sopa under mattan. Aldrig någonsin. Livet ska berättas i alla tider och för alla åldrar. Därför får vi inte nedmontera de platser där detta ska få sin plats, sin upprättelse och även få ge hopp till fler generationer. För det bor ofta tröst och storverk i det mest smärtsamma. Allt behöver få utrymme i varje tid.
Barnen behöver återigen få dansa på torgen och vi ska banne mig klappa i händerna, le, köpa sockervadd och ta några virvlande steg i leken. Men nu får vi först sörja med de som lider alla helvetets kval, kavla upp ärmarna och ge ett handtag där det är möjligt. Öppna upp vår ekonomi och dela av vårt där det finns en kanal att ge sitt bidrag. Och barnen visar vägen in i framtiden.
Det finns ett hopp som aldrig skall gå över trots alla ärr av bitterhet och sorg, ett hopp som ej de mäktiga behöver, men barnen hemma på sitt eget torg. De ska springa fram mot nya möten och bli lurade minst en gång till. Men tilliten som Gud har skapat i dem är större än all makt och ondska vill
Ylva Eggehorn, Psalm 841 i psalmer och sånger
Britta Hermansson
riksevangelist och förfatare
Fakta: Nästa vecka
Emil Mattsson
LÄGG TILL NY KOMMENTAR