Förra veckan saknades två av namnen under bilden från de ordinerade pastorerna i Equmeniakyrkan region Väst.

Vi kunde nöjt oss med en rättelse, men ville ta reda på om det kanske fanns mer att skriva om de ”saknade” pastorerna.

Många av de som väljer att ordineras i Equmeniakyrkan bär på spännande historier, och vare sig Ulrika Johansson eller Ulrika Danielsson är undantag.

För Ulrika Johansson, 45, fanns en trygg anställning som miljöskyddsinspektör under ett decennium i vågskålen. Men efter att ha känt ett pockande kall i runt fem år tog hon steget ut i det okända.

– Nu känns det så rätt, konstaterar hon.

Även om timingen med ny tjänst i Vänersborg från mars månad under coronaår var sådär.

– Samtidigt får man mer tid för lite djupare samtal. Men det är en glädje att få börja predika framför människor igen.

För Ulrika Danielsson, 54, kom kallet redan 1985. Men trots att det alltid funnits där som en stilla knackning kom man, barn och livet emellan.

Istället blev hon undersköterska och trivdes långa perioder helt okej – innan smällen kom och Ulrika gick in i väggen. Livet tog en oväntad vändning in i sjukpension och stark modfälldhet.

– Jag trodde nog att mitt liv var slut, åtminstone arbetsliv. Men mitt i detta kom kallelsen igen, förklarar hon.

Och på ett lite oväntat sätt. När sonen Marcus skulle göra högskoleprovet uppmuntrade han henne att också ta tag i sin dröm, sitt kall och söka till pastor. Då kändes det långt borta, men idag är kallet verklighet med en tjänst i Åmåls baptistförsamling.

– Det är helt otroligt. Så mäktigt alltså. Allt kändes omöjligt och fortfarande lite ofattbart att jag har kommit hit. Men jag har fått se vad Gud kan göra, och en dröm har blivit sann.