Det var via tv han plötsligt befann sig i rollen. Publiken som bänkat sig för en stund med Skavlan upptäckte att behållningen många gånger låg i de korta ­klippen ­mellan prestigeintervjuerna. Där kunde tittarna se hur Niklas ­Källner stack mikrofonen under hakan på okända svenskar i ­gatuvimlet. Oavsett ämne ­lyckades han etablera kontakt med hjälp av en enkel metod: Kallprat.

2018 kom Niklas Källner ut med boken Och bilen går bra? – Tips, råd och historier om småprat. Fortfarande är efterfrågan stor på att höra honom berätta om boken. Samtidigt skriver han på en uppföljare. Den ska handla om den icke-verbala kommunikationen, alla signaler vi sänder ut via kroppsspråk, röst och kläder.

Den unge ”pretentiöse” Niklas Källner skulle ha svårt att tro sina ögon om han kunde se sig själv i dag, säger han.

– Jag såg ner på småprat, jag var en sån som bara skulle syssla med väsentligheter. Det är senare i livet, inte minst i rollen som journalist, som jag förstått att småprat ofta är vägen in i en annan människa.

Mål Och medel. Det är Niklas Källners beskrivning av småpratet. Det är via de vardagliga fraserna man når de djupare resonemangen; få öppnar sig inför den som inleder en kontakt med frågan om livet mening.

Framför allt har det ett värde i sig. I småpratet döljer sig mängder av betydelsefull information om den du står framför, menar han.

– Du läser av personligheten mellan raderna. Kallpratet sonderar terrängen, det är där vi ställer in våglängden och möts.

Niklas Källner är knappast ensam om att ha fnyst åt småprat. Många ser ner på samtal om väder och vind. Minst lika många har dåligt självförtroende på området och bävar inför tanken på att stå på ett mingel och leta efter de rätta orden.

Kanske har ändå pandemin ändrat på den saken:

– Jag märker att många upptäcker att de saknat de enkla replikerna. Stunderna då man möts vid kaffemaskinen eller delar bord med någon på en annan avdelning.

Varför tycker många att det är så svårt att småprata?

– Ofta beror det på att man inte förstår syftet. I andra fall handlar det om att man tror att det löser sig av sig själv. Resultatet blir att man bara levererar påståenden mellan varann: ”Allt bra?”, ”Ja, allt bra”. Småpratet blir en corona­smittad boll som ingen vill röra vid.

Om man i stället tänker att kallpratet är viktigt och fyller en funktion skapas en genuin och ömsesidig nyfikenhet, säger Niklas Källner.

Till det sociala livets samtalsregler finns en som ofta toppar listan: prata aldrig om pengar, politik eller religion. Niklas Källner menar att det är en regel som kan ifrågasättas. Från sitt eget umgängesliv vet han att männi­skor talar frispråkigt om både ­bostadsrätters värde och andligt sökande.

Regeln om att undvika politik och religion handlar om att starka övertygelser kan låsa samtalet, menar han. Man kan gärna prata om de ämnena men man bör inte framstå som tvärsäker.

Niklas Källner är uppvuxen i Örebromissionen. Han lärde sig tidigt att samtala med alla typer av människor.

– I församlingen fanns folk i skiftande åldrar och av olika ­nationalitet och samhällsklass.

Den kyrkliga miljön rymmer samtalstypernas ytterligheter. Allt från det trivsamma kyrkkaffe­snacket till djuplodande själavård. För många som växt upp i ett kyrkligt sammanhang är det naturligt att prata om liv­ets mening och andra existentiella frågor.

Det är en förmåga med fram- och baksidor. I sina bästa stunder gör den att det i kallpratet uppstår en potential att söka sig till en mer personlig nivå.

– Man övar upp örat och blir bra på att känna av när man tillsammans kan röra sig vidare ämnesmässigt, säger Niklas Källner.

I sin minst smickrande form förvandlar den samtalet till en säljoffensiv om tro.

– Det är som när man möter någon på stan som ska sälja larm. Säljarna är oerhört skickliga med sina frågor om vart man ska åka på semester, till exempel. Problemet med alla samtal där det finns en agenda är att du hamnar i ett läge där du bara står och väntar på det som du från början vet är personens ärende. Då uppstår ingen ömsesidighet.

Det är flera år sedan Niklas Källner satt på ett kyrkkaffe. Han har många goda minnen från uppväxtåren i församlingen men är inte lika aktiv i dag. Han konstaterar att det finns aspekter av frikyrkligheten som kan problematiseras men värjer sig starkt mot de mediala schablonbilderna av frikyrkomiljöer.

Däremot framhåller han gärna kyrkkaffet som typexempel på kallpratets värde.

– I kyrkkaffet kan människor plötsligt få känna sig sedda, vilket egentligen är vad småprat handlar om. I dag pratar man mycket om ensamhet och vad det gör med folk att sitta isolerade. Att synliggöra en annan människa är oerhört viktigt. Det kan räcka med ett kyrkkaffe där man säger något om den utspädda saften.

Kristina Lindh, årets stilist
sandaren@sandaren.se