Halldorf baserar mycket av sin analys på Sune Fahlgrens docenturföreläsning. Jag är tacksam över den konstruktiva kritik Fahlgren förser Equmeniakyrkans ledning med i sin föreläsning. Det handlar bland annat om språkval och teologiska utmaningar framåt. Fahlgren gör en analys av ”kyrkspråket”, i detta fall språket hos de som bildade en ny kyrka. Det är viktigt att komma ihåg när man som Halldorf drar stora växlar på Fahlgrens föreläsning. 

Halldorf anser att Equmeniakyrkan, liksom övriga frikyrkor i Sverige, står inför en vinter. För Equmeniakyrkan får han det att låta som vi lägger våra pengar och resurser på att bygga upp vår centrala organisation med representation, varumärkesbyggande och konferensresor.

Visst. En ny logotype för vårt samfund togs fram i samband med namnbytet, av våra egna grafiker. Affischer till bland annat offerdagar är något församlingarna efterfrågar, som vi själva tar fram och trycker. Kyrkokonferensen är en viktig del av vårt folkrörelsearv. ”Medarbetarlyftet” var en fortbildning för alla anställda i församlingarna.

Equmeniakyrkans anställda står i ett tvådelat uppdrag. Dels utgör de ett serviceorgan gentemot församlingarna. Dels arbetar de å församlingarnas vägnar med sådant vi beslutat att vi ska göra gemensamt; bedriva pastors- och diakonutbildning, internationell mission, församlingsgrundande, musik, opinion med mera. Bland våra 82 heltidsanställda arbetar drygt en tredjedel direkt gentemot församlingarna som regionala kyrkoledare, evangelister, församlings- och föreningsutvecklare. 20 personer arbetar i vårt internationella arbete. Knappt 20 personer ger ekonomiskt och administrativt stöd åt församlingarna, hanterar bland annat pensioner, kyrkoavgift och SST-bidrag.

Halldorf menar att det språk som utvecklats i Equmeniakyrkan inte tar hänsyn till den lokala verkligheten. Detta har att göra med vilket språk man analyserar. Om man analyserar stadgar, teologisk grund och bildardokument är det inte förvånande att resultatet speglar den nationella organisationen. Fahlgren har inte analyserat pågående praktik, exempelvis förkunnelse och diakoni, den sociala och politiska kropp (gestaltning) Halldorf efterlyser, som tar gestalt i våra församlingar, vid våra kyrkokonferenser och regionfester.  

Kyrkan är Guds, precis som Fahlgren påpekar i sin föreläsning. Vårt nya Missionsdokument Mission som förvandlar världen beskriver det missionsuppdrag vi står i, som deltagare i Guds mission. Och missionen är Guds. Kyrkan är Guds verktyg. Våra församlingar behöver därför inte höra att det är kört. Eftersom det inte är kört. För kyrkan är Guds. Det är Gud som sänder sin Ande över hela jorden och Gud blir inte trött, Gud slutar inte sända. Att vara kyrka i dag är att delta i, och förkroppsliga det som Gud, inte vi, gör.

Vi som ofta är ute och möter församlingarna är inte så uppgivna som Halldorf. Vi ser engagemang, praktisk diakoni, gästfrihet och mycket kärlek. Det är klart det är allvarligt om, och när, vi tappar hoppet, tröttas ut och tror att allt hänger på oss själva. För vi kan bli trötta. Och världens utmaningar är enorma. Det är vinter, kallt och mörkt på många sätt. Men just därför ska vi börja i ljuset, Jesus, hämta vår näring där, hos Gud, som inte blir trött, vars ord aldrig skall förgå (Lukas 21:33).

Vår uppgift är inte att förkunna vinterkylan – utan ljuset som lyser i mörkret.