Rent principiellt är det rätt med obligatorisk civilrättslig äktenskapsregistrering. Det vore en logisk reform utifrån klassiskt frikyrkliga religionsfrihetsprinciper.
Men att i dag som kyrka avsäga sig vigselrätten skulle oundvikligen vara en undanmanöver för att inte behöva viga samkönade par. Det vore både fegt och fel.
Svenska kyrkan och de tre samfund som söker gemensam framtid bör behålla vigselrätten och fullt ut tillämpa den nya äktenskapslagen. Därmed bör också var och en oavsett civilstånd som i övrigt befunnits lämplig för tjänst kunna ordineras för tjänst som pastor eller diakon i samfunden.
Att godta och välkomna samkönad samlevnad är förvisso ett stort steg för både samhälle och religiösa samfund. Utvecklingen i Sverige och några få västländer till har de senaste åren gått så snabbt att allt verkar självklart för många yngre. Men för stora grupper ”vanligt folk” — oavsett om de kallar sig religiösa eller inte — är det mesta främmande och till med frånstötligt. Det gäller också en stor majoritet bland svenskar med invandrarbakgrund och det gäller större delen av världen utanför norra Europa och Nordamerika.
De här majoriteterna kan vi inte bara föraktfullt avvisa som inskränkta och intoleranta. Men respekt får inte bli detsamma som handlingsförlamning. Frågor kring sexualitet och familj kommer alltid att vara laddade vad vi än gör. Dåvarande Missionsförbundets ännu gällande ställningstaganden om homosexualitet och ämbete för ett decennium sedan skapade splittring och smärta. Många goda krafter gav upp sitt engagemang eller valde att lämna ett samfund som man uppfattade inte vara troget den öppenhet det förkunnar.
Den enskildes valmöjligheter också vad gäller livsstil och samlevnad tas i dag för självklara. Både unga och gamla par lever tillsammans utan att vara gifta, kyrkomedlemmar skiljer sig och pastorer gifter om sig också i mer konservativa kristna kretsar i en omfattning som för några årtionden sedan från
bibeltrogen synpunkt ansågs var lika omöjlig som samkönad samlevnad.
Det kyrkorna framför allt borde välkomna och värna är möjligheterna till ömsesidig kärlek och trohet. Homo- och bisexualitet har starkt förknippats med tillfälliga kontakter och oansvarig utlevnad. Till en betydande del beror detta på att den varit tabubelagd och förbjuden. När nu människor av samma kön kan ingå äktenskap med det allvar och ömsesidiga engagemang det innebär borde det välkomnas av kyrkorna. Samkönade äktenskap kommer att bli ett värn för troheten.
Öppenhet och den enskildes rätt att själv tolka bibelns ord är folkrörelsesamfundens ursprungskrav sedan 1800-talet. Att vara trogen Kristi evangelium är inte detsamma som att vara bokstavligt bibeltrogen. Vi är spretiga i bibelsyn, trosuttryck och samhällsåsikter. Vi kommer inte på länge vara överens om sam-
könad samlevnad. Men den måste få ha sin erkända plats i vår gemenskap.
Svenska kyrkan och de tre samfund som söker gemensam framtid bör behålla vigselrätten och fullt ut tillämpa den nya äktenskapslagen. Därmed bör också var och en oavsett civilstånd som i övrigt befunnits lämplig för tjänst kunna ordineras för tjänst som pastor eller diakon i samfunden.
Att godta och välkomna samkönad samlevnad är förvisso ett stort steg för både samhälle och religiösa samfund. Utvecklingen i Sverige och några få västländer till har de senaste åren gått så snabbt att allt verkar självklart för många yngre. Men för stora grupper ”vanligt folk” — oavsett om de kallar sig religiösa eller inte — är det mesta främmande och till med frånstötligt. Det gäller också en stor majoritet bland svenskar med invandrarbakgrund och det gäller större delen av världen utanför norra Europa och Nordamerika.
De här majoriteterna kan vi inte bara föraktfullt avvisa som inskränkta och intoleranta. Men respekt får inte bli detsamma som handlingsförlamning. Frågor kring sexualitet och familj kommer alltid att vara laddade vad vi än gör. Dåvarande Missionsförbundets ännu gällande ställningstaganden om homosexualitet och ämbete för ett decennium sedan skapade splittring och smärta. Många goda krafter gav upp sitt engagemang eller valde att lämna ett samfund som man uppfattade inte vara troget den öppenhet det förkunnar.
Den enskildes valmöjligheter också vad gäller livsstil och samlevnad tas i dag för självklara. Både unga och gamla par lever tillsammans utan att vara gifta, kyrkomedlemmar skiljer sig och pastorer gifter om sig också i mer konservativa kristna kretsar i en omfattning som för några årtionden sedan från
bibeltrogen synpunkt ansågs var lika omöjlig som samkönad samlevnad.
Det kyrkorna framför allt borde välkomna och värna är möjligheterna till ömsesidig kärlek och trohet. Homo- och bisexualitet har starkt förknippats med tillfälliga kontakter och oansvarig utlevnad. Till en betydande del beror detta på att den varit tabubelagd och förbjuden. När nu människor av samma kön kan ingå äktenskap med det allvar och ömsesidiga engagemang det innebär borde det välkomnas av kyrkorna. Samkönade äktenskap kommer att bli ett värn för troheten.
Öppenhet och den enskildes rätt att själv tolka bibelns ord är folkrörelsesamfundens ursprungskrav sedan 1800-talet. Att vara trogen Kristi evangelium är inte detsamma som att vara bokstavligt bibeltrogen. Vi är spretiga i bibelsyn, trosuttryck och samhällsåsikter. Vi kommer inte på länge vara överens om sam-
könad samlevnad. Men den måste få ha sin erkända plats i vår gemenskap.
,
LÄGG TILL NY KOMMENTAR