Det finns en grundläggande fråga som Sigge Deminger inte riktigt berör utan bara antyder i sin uppmärksammade uppgörelse med utvecklingen inom frikyrkorna i Sverige (till exempel i Sändaren nr 6/2012 och 7/2012 Vad är det som i dag är frikyrkligt? Det finns ett antal samfund i vårt land som kallas frikyrkliga och som har sina rötter i väckelserörelser som bröt med den etablerade majoritetskyrkan, Svenska kyrkan.
De betonade den personligt upplevda tron, församlingarnas oberoende och rätten till
religionsfrihet.
Hur är det i dag? Vad är frikyrkligt när vi inte längre har en myndighetskyrka som bara
godkänner evangeliskluthersk tro och som straffar dem som öppet avviker från denna
tro? Det är kanske inte längre kategorierna frikyrkligt och kyrkligt som är avgörande för
att definiera skillnaderna. Mångfalden bland dem som kallas frikyrkor har alltid funnits,
men har kanske aldrig varit så stor som i dag. Det är då lite ironiskt att allt fler verkar
tala om frikyrkorna som ”Frikyrkan” — i singularis bestämd form.
I en dokumentär för flera år sedan om ett av SMU:s riksscoutläger fick lägerdeltagare i
yngre tonåren bland annat frågan: ”Kan du tänka dig gå med i Frikyrkan?” Om jag fick
den frågan skulle jag nog säga nej. Vad betyder Frikyrkan? Vilken kyrka handlar det om?
Den finns ju inte.
Låt oss därför sluta använda begreppet ”Frikyrkan” tills vi har en sådan och istället tala
om frikyrkor och frikyrkoförsamlingar som ju faktiskt finns, även om också detta är
komplicerat.
Det utdragna och tålmodiga arbetet på att skapa Gemensam framtid av tre kyrkor visar
att man måste ta olikheterna och mångfalden på allvar. Under snart 50 år har dessa
kyrkor grundligt tänkt igenom vad som förenar och skiljer dem åt.
Att hitta identiteten som kyrka kräver långsiktighet och ansträngningarna måste
fortsätta. Det frikyrkliga arvet är betydelsefullt i detta sökande, men det är inte det
enda arvet. Våra fäder och mödrar hade sitt andliga hem i Svenska kyrkan före de tre
samfundens tillkomst. Den reformatoriska traditionen förpliktigar. Men kyrkan är lika
gammal som kristendomen och det finns ingen anledning att avsvära sig traditioner med
trådar i de första kristnas försök att forma gemenskaper av efterföljare till Jesus från
Nasaret som också kallades Kristus.
De tre samfunden är delar av internationella rörelser: den metodistiska, baptistiska
och reformertkongregationalistiska. Där finns mycket att lära med relevans för hur en
kyrka hittar sin identitet i Sverige vid början av 2000talet.
Mest av allt kan nog Gemensam framtid finna stöd i erfarenheter och kunskaper från
den ekumeniska rörelsen. Under 1900talet har förenade kyrkor skapats i alla delar av
världen. Dessa har gått igenom vad Gemensam framtid nu gör, ofta med ännu större
skillnader i tradition och bakgrund. Det vore en förlust att inte ta till vara vad dessa
kyrkor har att erbjuda i arbetet att skapa en ny och fri kyrka, även om den kanske inte
behöver kallas frikyrka.
LENNART MOLIN
religionsfrihet.
Hur är det i dag? Vad är frikyrkligt när vi inte längre har en myndighetskyrka som bara
godkänner evangeliskluthersk tro och som straffar dem som öppet avviker från denna
tro? Det är kanske inte längre kategorierna frikyrkligt och kyrkligt som är avgörande för
att definiera skillnaderna. Mångfalden bland dem som kallas frikyrkor har alltid funnits,
men har kanske aldrig varit så stor som i dag. Det är då lite ironiskt att allt fler verkar
tala om frikyrkorna som ”Frikyrkan” — i singularis bestämd form.
I en dokumentär för flera år sedan om ett av SMU:s riksscoutläger fick lägerdeltagare i
yngre tonåren bland annat frågan: ”Kan du tänka dig gå med i Frikyrkan?” Om jag fick
den frågan skulle jag nog säga nej. Vad betyder Frikyrkan? Vilken kyrka handlar det om?
Den finns ju inte.
Låt oss därför sluta använda begreppet ”Frikyrkan” tills vi har en sådan och istället tala
om frikyrkor och frikyrkoförsamlingar som ju faktiskt finns, även om också detta är
komplicerat.
Det utdragna och tålmodiga arbetet på att skapa Gemensam framtid av tre kyrkor visar
att man måste ta olikheterna och mångfalden på allvar. Under snart 50 år har dessa
kyrkor grundligt tänkt igenom vad som förenar och skiljer dem åt.
Att hitta identiteten som kyrka kräver långsiktighet och ansträngningarna måste
fortsätta. Det frikyrkliga arvet är betydelsefullt i detta sökande, men det är inte det
enda arvet. Våra fäder och mödrar hade sitt andliga hem i Svenska kyrkan före de tre
samfundens tillkomst. Den reformatoriska traditionen förpliktigar. Men kyrkan är lika
gammal som kristendomen och det finns ingen anledning att avsvära sig traditioner med
trådar i de första kristnas försök att forma gemenskaper av efterföljare till Jesus från
Nasaret som också kallades Kristus.
De tre samfunden är delar av internationella rörelser: den metodistiska, baptistiska
och reformertkongregationalistiska. Där finns mycket att lära med relevans för hur en
kyrka hittar sin identitet i Sverige vid början av 2000talet.
Mest av allt kan nog Gemensam framtid finna stöd i erfarenheter och kunskaper från
den ekumeniska rörelsen. Under 1900talet har förenade kyrkor skapats i alla delar av
världen. Dessa har gått igenom vad Gemensam framtid nu gör, ofta med ännu större
skillnader i tradition och bakgrund. Det vore en förlust att inte ta till vara vad dessa
kyrkor har att erbjuda i arbetet att skapa en ny och fri kyrka, även om den kanske inte
behöver kallas frikyrka.
LENNART MOLIN
,
LÄGG TILL NY KOMMENTAR