I Equmeniakyrkan står församlingarna och deras förnyelse, utveckling och växt i fokus.

Medarbetarna ser vi som en av kyrkans viktigaste och största tillgångar i detta. Därför söker vi i denna – fortfarande unga och nya - kyrka att hitta så goda sätt som möjligt för att stödja såväl medarbetare i sin kallelse och tjänst som att stödja församlingarna i sin rekrytering.

Just när detta svar på Bernt Wåhlemans insändare (Sändaren 41/2018), i den angelägna frågan kring kyrkans stöd för församlingarnas rekrytering av ordinerade medarbetare, skrivs har de sju regionala kyrkoledarna tillsammans med rekryteringsansvariga för diakon- och pastorskandidater suttit två hela dagar i intensivt och seriöst arbete med att finna och föreslå första tjänst för de som till sommaren klara för att som pastorer och diakoner påbörja Vägledningsåret.

Efter att ha gjort en grundlig genomgång av såväl deras förutsättningar och önskemål som av de församlingar som söker medarbetare har vi mött dessa förväntansfulla kandidater och presenterat det som vi bedömt som lämpliga församlingar för deras första tjänst.

Det är vackert och starkt för oss att lyssna in kandidaternas längtan, vilja och gåvor och samtidigt församlingarnas behov och att sedan söka sammanföra medarbetare och församlingar med varandra. Vi känner oss ödmjuka i detta uppdrag.

Vi betonar i detta att de sedan söker den tjänst de själva finner det rätt att söka och att församlingarna är fria att anställa den de finner lämplig för tjänsten.

Vi följer i våra respektive regioner nära alla de rekryteringsprocesser som pågår i församlingarna.

Vi bemödar oss också om att ha så god kännedom som möjligt, och relation till, de ordinerade medarbetarna – ända ifrån antagning till Vägledningsår och sedan ordination, vidare till installation i församling och sedan genom tjänst. Detta gör vi som en del av vårt tillsynsansvar och vårt uppdrag att vara till stöd för församlingar och medarbetare.

Sedan många år tillbaka har församlingar valt att söka och anställa medarbetare efter att ha annonserat eller rekryterat på annat sätt. Detta har ingen av oss någon makt över. Det är församlingarnas eget val och ansvar.

Det Församlingsråd, som Bernt Wåhleman refererar till, som fanns på Svenska Missionskyrkans tid, avslutade sitt arbete efter att församlingar allt oftare valt att sköta sin rekrytering oberoende av detta råd.

I Equmeniakyrkan har vi en Antagningsnämnd som gör bedömningar av sökande till pastors- och diakonutbildning och sedan inför tjänst. Vi har prövning på olika sätt under utbildningen och inför Vägledningsår och ordination. I de olika skedena av utbildning och tjänst ges handledning, mentorskap, vägledning och stöd för medarbetarna, liksom fortbildning. Allt detta är vi stolta och glada för!

När allt detta nu är sagt kan vi också konstatera att det alltför ofta är svårt för församlingar att i rimlig tid rekrytera nya medarbetare då vakans uppstår. Ibland är det också så att pastor eller diakon inte finner lämplig tjänst. Detta har en rad orsaker; flyttbenägenhet, familjeförhållanden eller socioekonomiska skäl. En betydelsefull faktor är också att en majoritet av våra församlingar är små. Allt fler anser sig därför bara ha möjlighet att erbjuda deltidstjänster. Det är verkligen sant att ”medarbetarrekryteringen i vår kyrka är en mycket viktig fråga för vår framtid som kyrka och inte minst de små församlingarnas framtid”! Intressant är att majoriteten av pastors- och diakonkandidater kommer från mindre församlingar. Det är angeläget att kallelsefrågan lever i alla våra församlingar, också i de större församlingarna. Uppmuntra fler till den särskilda tjänsten i Guds rike!

Ibland längtar vi, som ser ”båda sidor” av denna problematik, efter än bättre överblick och samordning till hjälp i dessa rekryteringar. Så vi försöker så gott vi förmår att avsätta tid för att möta dessa behov. Vi kan konstatera att vi aldrig kan organisera bort den utmaning som det är att få ”rätt person på rätt plats”.

En sak är säker: Kallelsen att vara i tjänst för Gud lever i högsta grad hos såväl medarbetare som församlingar! Den kallelsen blir inte mindre seriös för att man svarar på en annons än genom att svara på ett förslag från en kyrko-ledare.