Det räcker inte med intressanta samtal. Equmeniakyrkan måste skapa en strategi eller plan för hur man vill påverka Sverige.
Equmeniakyrkan var en av många aktörer på årets Almedalsveckan. Trots att det ibland raljeras över ”politikerfestival i rosédimma” är faktiskt Almedalen en viktig demokratisk mötesplats i Sverige.
Almedalen ger en möjlighet att lyfta fram de allra mest angelägna politiska frågorna för att påverka, informera och föra dialog med Sveriges makthavare.
Problemet är att det saknas en gemensam vision, en strategi eller plan för hur man vill påverka politiken i Sverige, eller vad som är viktigast att påverka. Och i Almedalen märks sådant med svidande tydlighet.
De flesta av oss är överens om att det inte går att skilja på religion och politik. Den diakonala kallelsen kräver att vi både värnar om och ger stöd till människor som behöver det, flyktingar, människor i socialt utanförskap, människor som lever i fattigdom — och att vi samtidigt använder denna erfarenhet och kallelse för att påverka politiken; exempelvis för en ökad rättsäkerhet, en ökad välfärd eller höjt bistånd för fattigdomsbekämpning.
De vittnar om ett migrationsverk omöjligt att föra dialog med och församlingens hjälplöshet inför en, vad de uppfattar som, inhuman svensk asylpolitik. Sveriges kristna råd är alltför avlägset.
I valårets Almedalen 2014 hoppas jag att Equmeniakyrkan slutat prata om kyrkan och politiken, och istället med tydlighet och kraft agerar i den.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR