Under mer än sextio år har miljontals palestiniers liv dagligen präglats av övervåld. Många skadas och dödas. Mindre synligt och mer djupgående är det strukturella våldet. Så kallas det våld Israel utövar mot palestinierna genom en permanentad ockupation, ständiga husrivningar, system med vägspärrar samt en sofistikerad diskriminering.

Denna avhumanisering av palestinierna har medfört att de flesta som dödas inte ens noteras i media. Turister som besöker landet uppfattar sällan hur nedbrytande detta strukturella våld är. Än mindre hinner besökare förstå att både de som utför det och de som drabbas förlorar värde och värdighet.

De nya våldsdåd som det nu rapporteras om kan inte försvaras, oavsett vem som utför dem. Det gäller när oskyldiga israeler knivhuggs på öppen gata eller när unga palestinier dödas utan rättslig prövning. En vanlig förklaring är att upptrappningen provocerats fram av bosättare och Israels regering. Sammanstötningarna bottnar nog också i en stark känsla av hopplöshet och maktlöshet hos såväl israeler som palestinier. Åratal av fredsförhandlingar och ”Osloavtal” har inte gett några goda resultat på marknivå. Istället har till exempel bosättarrörelsen framgångsrikt annekterat palestinsk mark.

Omkring fyrtio palestinier och sju israeler har hittills dödats i detta nya skede. Pöbelhopar med israeler ropar osminkat på Jerusalems gator ”att araberna ska dö”. Östra Jerusalem är nu avstängt. Undantagstillstånd råder. För stenkastning får unga långa fängelsestraff som omintetgör deras framtid.

Asymmetrin i denna utdragna konflikt är total. Styrkeförhållandena är ojämlika. Israel har ett stort militärt och polisiärt överläge, bekostat av USA, Tyskland och andra. De palestinska områdena fungerar i hög grad tack vare biståndsmedel, och där finns en liten polisstyrka med få befogenheter, men ingen militär. Istället har det bildats motståndsgrupper med terror som maktmedel. Asymmetrin är så stor att det egentligen är absurt att tala om konflikt och krig, eftersom det för tankarna till parter som är mer jämbördiga.

Många med mig tror att våldet inte kommer att upphöra förrän ockupationen och de förhållanden som den skapat upphör. De storpolitiska fredsplanerna ”tvåstatslösning” eller ”enstatslösning” framstår som allt mer orealistiska, där den förstnämnda nog är den minst dåliga. Men dessa lösningar är i grunden förödmjukande och förolämpande, och de kommer att ge upphov till nya och kanske värre konflikter.

En hållbar fred och försoningsprocess förutsätter här, som i andra sammanhang, att båda parter själva inser att de har förlorat. Den sionistiska drömmen har konstruerat ett samhälle, styrt av extrema bosättare och ortodoxa, som inte ger trygghet och fred. Den palestinska drömmen om att kunna återvända till ett palestinskt land, saknar en vision om en sekulär stat som innesluter den mångfald av minoriteter som finns i området.

I det känsliga läge som nu råder kan vänner till Israel och Palestina hämta inspiration från det som pågår på gräsrotsnivå. Fredsaktivister och människorättskämpar utgör hoppfulla tecken i det mörker som råder. De visar i praktiken att vägen till fred är fred. Mitt i all brutalitet visar de ett mänskligare ansikte som omfamnar även ”den andre”.