Jag uppskattar Sändaren och ser fram mot onsdagen när den kommer. Men den gångna veckan blev jag bedrövad och som tonåringarna säger – ”trött”.

Jag finner det motbjudande att som Joel Halldorf hänvisa till bibelord och därmed försöka motivera vad vi ska äta och inte äta. Jag trodde att Sändaren hade en ”vidare syn” än en form av smal bibeltolkning i detta. Vi som lever på landsbygden kämpar med att butiker, kommunikationer och jordbruk läggs ned. Kvar blir vi pensionärer och skogen växer inpå husknutarna när det inte går att få lönsamhet i att hålla betande djur eller frigående grisar.Därför blir jag illa till mods när Halldorf skriver om djurfabriker och antyder att vårt lands djur har det så. Hans skrivning ger intryck av att djurfabriker är regel i djurhållningen. Det  andra stycket tyder på okunskap! Länsstyrelsens tillsyn medför att sådant aldrig ska förekomma med svensk djurskyddslagstiftning och om det, mot förmodan undantagsvis skulle ske, utfärdas omedelbart förbud! I den del av landet där jag bor och känner lantbrukarna, finns inga djurfabriker. Varför går det inte att få lönsamhet utan stordrift? Jo vi köper alltför mycket mat som inte producerats i närområdet eftersom ”mat ska vara billigt” det vill säga transporterats från andra länder där djurskyddslagstiftningen inte är lika sträng som här. Som information vill jag nämna att detta inte är en partsinlaga, eftersom jag arbetat inom socialtjänsten i hela mitt yrkesverksamma liv.

Hur vet Halldorf med dagens märkning av kött att djuret fötts upp i en djurfabrik?  Om flera gynnar det närproducerade, kan vi kanske behålla en levande landsbygd på vilken det finns förutsättningar för människor att bo kvar. Då kanske landsbygdsförsamlingarna kan överleva också och fortsätta sprida kunskapen om Gud.

I dagens Sverige tycker jag det finns mycket att ta upp i ledaren som rör församlingarnas kamp för överlevnad, i stället för att med bibelord försöka styra vad vi ska äta eller inte. Låt oss därför slippa den typen av ledare som var införd i Sändaren 40/2013.

Med vänlig hälsning

Sverker Åkerman

Inte motbjudande få hjälp av Bibeln om djurrätt

Tack till Hans Johansson (Sändaren 41/2013) och Sverker Åkerman för repliker på min ledare i Sändaren 40/2013.

Som jag läser Johannson och Åkerman är vi alla överens om en sak: det är fel att behandla djur illa. Det som skiljer oss är frågan var gränsen för detta går.

Varken Johansson eller Åkerman försvarar internationell djurhållning. De tycks mena att denna passerar gränsen för det acceptabla. Med tanke på att cirka 50% av det kött som äts i Sverige är importerat antar jag att båda därför delar min kritik av en stor del av vår köttkonsumtion.

Återstår då frågan om det svenska köttet. Föds djur på svenska gårdar upp under acceptabla förhållanden?

Det är en fråga med flera dimensioner. I Sverige berömmer vi oss gärna av att ha ”världens strängaste djurskyddslagar”. Vi är dock inte ensamma om denna självbild, utan även i exempelvis Norge, Finland, Österrike och Schweiz hörs samma refräng. Och vem vill protestera mot en slogan som ger konsumenten gott samvete och hjälper inhemska bönder att sälja kött? Men som Cecilia Mille och Eva Frejadotter Diesen visat i rapporten ”Världens bästa djurskydd. Myten om Sverige granskas” lämnar också det svenska djurskyddet mycket övrigt att önska.

Enligt Per Jensen, professor i etologi och expert på djurhållning, är slaktgrisar i Sverige generellt hänvisade till ”karga, stimulusfattiga och trånga miljöer”. Slaktsvinen kastreras utan bedövning, något som är mycket smärtsamt. I de stora svinhusen leder bullret till att grisarna stressas, och dammet till att de får problem med lungorna. Det är alltså tveksamt om Johanssons har rätt när han påstar att antalet grisar på anläggningen inte ”bekommer… grisen det allra minsta”.

Djurproduktionen i Sverige är tyvärr inte så human som vi önskar. Säkert finns undantag, men som konsument är det ofta omöjligt att veta det exakta ursprunget för maten på min tallrik. Reglementet är otillräckligt, kontrollerna för få och missbruk beivras allt för sällan.

Sedan tillkommer den aspekten att djur på svenska gårdar oftast lever mycket långt från sina naturliga förhållanden. Grisen är ett socialt flockdjur, som trivs att springa fritt och älskar att böka i jorden. När det gäller egenskaper, livlighet och intelligens påminner den mycket om hunden.

Vi behöver inte längre äta djur för att överleva. Från samhällen där djuren föddes upp småskaligt och nära i familjer som var beroende av köttet, har vi nu ett samhälle med storskalig uppfödning på rent kulinariska grunder. Det skapar ett onödigt, ovärdigt lidande.

Att Bibeln hjälper oss att tänka kring och tala om dessa frågor tycker jag inte är ”motbjudande”, som Åkerman hävdar. Motsatsen hade däremot varit det.