De olympiska spelen är över.  London och britterna har under ett par veckor eftertryckligt visat att det inte är en slump att London är, och med all sannolikhet förblir, den enda stad som arrangerat ett sommar-OS tre gånger.  Om tävlingsidrotten har ett hemland, så är det Storbritannien.

De flesta av de mest uppmärkammade sporterna på OS-programmet började utövas på brittiska elitskolor och var en del av imperiets utveckling på 1800-talet. Rodd vid Eton, hästtävlingar i Greenwich och tennis i Wimbledon är sport på klassiska hemmaplaner. Storbritannien är inte längre en dominerande världsmakt (om än stormakt med vetorätt i FN:s säkerhetsråd) men imperiepalatsen och de historiska minnesmärkena erbjöd fantastiska kulisser till spurtande cyklister och maratonlöpare. 

Samtidigt finns i den brittiska kulturen och självbilden något som stämmer med olympiska spel. Här blandas historisk vördnad, gravallvarlig pompa, aristokrati och en svaghet för storslagna parader ohämmat med krimskrams, humor och självironi. Det krävs ett i generationer fostrat överklassjälvförtroende för att låta den oomstridda 60-årsjubilerande drottningen själv medeverka i öppningsceremonins mest spektakulära inslag, där hon spelande sig själv hämtades av James Bond på tjänsterummet i Buckingham Palace för att sedan luftlandsättas från helikopter i fladdrande kjolar och samtidigt utan att röra en min inta sin plats på olympiastadions hedersläktare. 

Rätt i tiden underströk britterna konsekvent mångfalden. Varje barnkör vid öppnandet visade upp söndagsskolsångens alla hudfärger. Rullstolsbundna satt i första raden. Allt säkert tänkt som en demokratisk markering av mångfald och omsorg efter den militärt strikta enpartiuppvisningen i Peking för fyra år sedan.

Den flaggviftande nationalismen i allt detta kändes faktiskt ganska oskyldig. Det blev snarare litet rörande med tre brittiska friidrottssegrare samma kväll - en stoskrattande, blekt rödhårig längdhoppare som hämtad ur en Fembok av Enid Blyton, en överlycklig storfavorit i sjukamp med släktdrag från Jamaica och en efter målgången värdigt knäböjande 10 000-meterslöpare från Somalia omfamnad på innerplan av blyg bonusdotter och höggravid hustru.

Nationalismen vid OS blir snarast allt mindre angelägen. De aktiva hör inte längre självklart hemma i någon nation.  Svenska ryttare lever och verkar i Tyskland, seglingsguldmedaljören har bott vid Gardasjön och flyttar till Norge för att bli pensionatsägare. Världens främsta simmare och friidrottare delar tränare i USA och Australien när de inte tävlar. 

Så är det ju också alltmer med tävlingsidrotten mellan olympiaderna.  De internationella storlagen i de stora lagsporterna är sammansatta av de bästa från världens alla håll. De drar jättepublik överallt, mycket mer än lokala favoriter.  På bästa OS-tid i TV fylldes Ullevi i Göteborg till sista plats för en vänskapsmatch mellan Barcelona och Manchester United. 

Det finns mycket att säga om pengarna i allt detta. Men annars är det ju inte fel.