Efter en lång het sommar, kommer förhoppningsvis en svalkande höst. Med nya föresatser att infria. För Equmeniakyrkan är vägen framåt utstakad. Grunden står fast, även om omständigheterna än så länge kan synas bräckliga.

En ny, nedbantad kansliorganisation, som ersätter den nya organisationen från förra året, är kanske ingen lysande inledning. Men kalla ekonomiska fakta kräver sin tribut. De ekonomiska beräkningar som gjorts höll inte. Överföringen av ekonomiska medel från de gamla modersamfunden har uppenbarligen inte gått så enkelt, eller så snabbt, som man trott.

Aningen förvirrande är det väl för de flesta medarbetare. Men de uppstartsdagar som just hållits har förhoppningsvis bringat klarhet och reda om det fortsatta arbetet. Den extra kollekten kanske också kan hjälpa till att hålla skutan flytande, för att nu använda en sliten metafor.

Parallellt med det inre arbetet fortsätter förstås det yttre. Inte minst viktig är tydlig kommunikation —  det har skrivits förut på denna sida, men kan inte nog understrykas. Nämligen att det behövs en utvidgad förståelse för att i princip inget av det tidigare arbete, som legat våra bildarsamfund så varmt om hjärtat, går förlorat. Att pengar som tidigare samlats in och betalts till hjärteprojekt, fortfar att gå till samma hjärteprojekt. Till barn- och ungdomsarbete, till socialt arbete och påverkansarbete, till mission och stöd i Kongo och Indien, i Litauen och Moçambique och Ryssland, till Thailand och Azerbajdzjan. Alltihop nu  kanaliserat genom vår gemensamma kyrka. Och nu med betydligt mer muskler att tillföra till det som förut var enskilda samfundsangelägenheter.

Det tar lite tid, det är ett stort organisatoriskt arbete som ska till. Och det är inte alltid enkelt. Särskilt inte på de platser där man tidigare haft ett parallellt arbete, ibland i tre olika kyrkor. Kommunikation behövs inte bara inåt utan också utåt. Mot systerkyrkor och vänförsamlingar och lokala partners som oftast är de som utför hjälparbete och projekt på plats.

Och detta arbete är minst lika viktigt idag som igår. Mission, som i sin gammaldags form kan kännas tveksam som företeelse, har en ny och oändligt viktig roll att spela. De reella hoten idag handlar om klimat, om rent vatten, om fattigdom och om fördomar. Och med kyrkans unika kontakter med dem som drabbats hårdast finns en möjlighet att inte bara hjälpa till att bära deras bördor, utan att föra deras talan.

Nu är det Syrien där Equmeniakyrkans samarbetskyrka, National Evangelical Synod of Syria and Lebanon vädjat om ytterligare stöd och hjälp. Inte minst har man velat ha hjälp att verka för att förhindra ett anfall på Syrien. Och genom Presbyterian Church i USA har man också skickat ett vädjande till den amerikanska kongressen.

Så kan alla kyrkor samverka. Och Equmeniakyrkan är ju också fortsatt en del av de internationella kyrkor som en gång födde oss. Nu senast är det Metodistkyrkans världsråd som just röstat in Equmeniakyrkan som en del av den världsvida gemenskapen. Det går framåt!