Opinionsstödet för regeringen växer. Socialdemokraterna har tappat orientering­en. Sveriges ekonomi får internationella toppbetyg. Stämningen i Rosenbad borde vara på topp. I stället ser vi irritation och småkonflikter. Allt kan inte förklaras med den förlorade parlamentariska majoriteten och Sverigedemokraterna. Regeringen närstående ledarsidor söker ”det nya borgerliga uppdraget”. Alliansen lyckades med sitt huvudprojekt — att som första borgerliga regering i historisk tid bli omvald och vara kvar vid makten — men nästa led verkar bli besvärligare. För somliga lockar möjligheten att göra verkligt genomgripan­de systemförändringar, för andra är det viktigaste att fortsatt visa att de borgerliga är Sveriges bästa samhällsförvaltare.

Minst är problemen för moderaterna. De är överlägset störst, fortsätter att växa och innehar de tunga statsrådstaburetterna. Själva maktinnehavet räcker långt för att dämpa inre kritiker. Socialdemokraterna var i sin krafts dagar en bred och brokig rörelse, där anhängare och medlemmar kunde enas i och njuta sötman av att tillhöra det statsbärande maktpartiet. Den rollen är nu lockande nära för moderaterna. När moderatväljarna känner att deras parti bara står i början av ett naturligt maktinnehav där det är deras ledare som normalt företräder Sverige, kan de leva länge med Anders Borgs visionslösa men teknokratiska kompetens.
Lättare kommer tålamodet att tryta med alliansens tre småsyskon. Med tre regeringspartier farligt när fyra procent, gällde det inför valet i höstas för den moderata ledningen att lagom diskret uppmana sina sympatisörer att stödrösta på de svagare korten. I längden blir sådant praktiskt komplicerat, särskilt som de andra partierna känner allt större behov att hävda sig mot storebror.

Och det kan framöver heller inte vara rimligt för vad som skulle vara fullvärdiga partier att begränsa sitt ansvar till de departement de fått som förläningar av moderaterna. Folkpartiet har bränt av sitt reformfyrverkeri för skola och kan knappast mobilisera nya väljarskaror på att profilera sig om försvars- och säkerhetspolitik. Riktigt illa är det för centerpartister och kristdemokrater. Deras opinionsstöd är allt bräckligare och deras ansvarsområden har krympt efter höstens regeringsombildning.Centerledaren och närings­–
ministern har kvar departementschefstitel men få uppgifter. Landsbygdsministern har fått ny titel men inga nya resurser. Miljöministern syns mest. Men han har hela tiden statsministern som överrock.
Socialdepartementet har blivit ett blandat kd-ministerium. Civilministern har visserligen gjort succé som trossamfunds­–
minister. Men riksdagsgruppen som fått många starkt profilerade kristet konservativa medlemmar efter skickliga personvalskampanjer ogillar framför allt att partiet fått vika sig för alliansmajoriteten i en rad hjärtefrågor om etik och familj.
Partisammanslagningar bland de små vore logiska. Men sådana idéer avvisas. Kanske är det insikten om att det man inte vill nog är nödvändigt som förklarar en del av den borgerliga olusten.

ANDERS MELLBOURN