Jesu stora inflytande i västerlandets tankevärld var tvåfaldig. Dels introducerade han begreppet agape, och dels kom han att bli religions-stiftare. Politiskt sett är nog agape det viktigaste av dessa två. Det är svårt att fånga men lätt att känna igen och har medfört många och omvälvande skeenden i personliga, kulturella och politiska sammanhang; ofta med inslag av förlåtelse och försoning. Men agape har en typisk egenskap: den innebär alltid en fysisk eller kroppslig handling mer än idé och tanke. Det är mer verkstad än snack, kan man säga. Omsatt i ett exempel; det handlar mer om att umgås och bo med våldets och krigets offer än om opinionsbildning i riksdagen.

Men för en kyrka/samfund är väl religionsutövningen, inklusive förkunnelse och predikan, viktigare än agape? Svaret beror nog på vem man frågar. Men det vore tokigt att förneka agapens starka betydelse för samhällsutvecklingen.