Rättegångar är till för att fastställa skuld och ansvar för begångna brott. Att det ska behövas en tio veckor lång rättegång efter förra sommarens massmord och terrorbombning i Oslo kan då förefalla märkligt. Att Anders Behring Breivik begått de fruktansvärda brotten är fastlagt och oomstritt.

Att så stor uppmärksamhet före och under rättegången ägnas frågan om huruvida Breivik var psykiskt sjuk eller mentalt frisk när han begick brotten kan också för många vara svårt att förstå. Kriminalitet är alltid en avvikelse och vi kan inte föreställa oss att en ”normal människa” kan begå så här grova brott.  Samtidigt är den nordiska kriminalpolitiska synen att straff alltid ska innebära vård, inte vedergällning, oavsett om gärningsmannen är sjuk i medicinsk mening eller inte. Det är inte av en slump det officiellt heter kriminalvård. I fallet Breivik torde folkopinionen framför allt kräva  livstidsdom.

Det viktiga med den nu inledda rättegången från brottsutredningssynpunkt är att fastställa om gärningsmannen var ensam eller hade medhjälpare i någon mening. Vad vi hittills vet förefaller Breivik ha handlat ensam. Men – och här ligger den politiska laddningen – också en ”ensam galning” kan verka i ett sammanhang som det är viktigt att klarlägga.

Här har på ett obehagligt sätt Breivik och den norska offentligheten sammanfallande intressen. För Breivik är den rättspsykiatriska friskförklaringen dagarna före rättegången en seger eftersom det ger honom en möjlighet att som ”normalt” ansvarstagande under rättegången utveckla sina politiska motiv för handlingen och så få en talarstol utan motstycke för sitt hatbudskap.  Det demokratiska samhället kan å sin sida få kravet tillfredsställt på att ansvar utkrävs och att en bakomliggande politisk föreställningsvärld klarläggs i all dess ohygglighet.

Mitt i all smärta för överlevande och anhöriga i det som berättas under rättegången och i den skakande upprördhet som Breiviks resonemang kommer att väcka, finns här förhoppningsvis något positivt i den långa och tunga processen.

Men vi kommer också att svårt få reflektera över den mänskliga ondskans och de onda handlingarnas förutsättningar. Breiviks handlingar den 22 juli 2011 är förvisso ofattbara och exceptionella i sin grymhet. Ändå finns paralleller som tvingar oss till eftertanke. Människor utövar också i dag tortyr. Nazisternas koncentrationslägervakter var statstjänstemän som slumpmässigt mördade enskilda oskyldiga.

Åtminstone kollektivt förefaller Breiviks handlingar vara skrämmande möjliga för flera att utföra. Samtidigt finns ett än mer allmängiltigt perspektiv i att detta fall också tycks visa att medveten användning av droger är ett medel för den ”normale” att förmå sig göra det som vanliga mänskliga och moraliska spärrar skulle förhindra.

”Vårt svar är mer demokrati, mer öppenhet och mer humanitet. Men aldrig naivitet”, sa den norske statsministern efter dåden. Må den andan också prägla rättegången och allas våra reaktioner under de kommande tunga veckorna.¶