Ledarsidans två översta rader väcker onekligen intresse, uppfattningen att ”processen egentligen är onaturlig”. Hur ser den tankegången ut?

Ledarsticket intill ledaren väcker en annan fråga. Under i varje fall Sten Nilssons och Ulf Ekmans gemensamma tid var Livets ord ett familjeföretag som ”ägde” församlingen med samma namn. Benediktus ägde inte någon församling, inget kapell, inga lokaler. Ulf Ekman äger förmodligen något. Livets ords församling hade under många år inte rätt att hantera sin egen ekonomi, att fatta besluta om revision och att lägga fram en egen revision för församlingens årsmöte för godkännande. Hur det är nu för tiden? Äger församlingen sina lokaler? Har församlingen en suverän ekonomi?

Påståendet att Livets ord skulle ha en ekumenisk inriktning är ett lustigt påstående.

Sigbert Axelson

Svar direkt: Vi är inte kallade att grunda kyrkor

Med påståendet att namngivningsprocesser för kyrkor egentligen är onaturliga avsåg jag helt enkelt att vi inte är kallade att grunda kyrkor, utan att leva i den kyrka som Kristus själv har grundat. Man kan orda om den kyrkliga splittringens orsaker, men alla torde vara överens om att den inte var Jesus önskan.

Angående Livets ords struktur och ekonomiska organisation får församlingen själv svara på den frågan. Men att den rört sig i ekumenisk riktning det senaste decenniet är uppenbart. Yttre tecken på det är medlemskapet i Sverige kristna råd i Uppsala och offentliga samtal mellan Ulf Ekman och exempelvis den katolske biskopen Anders Arborelius. Tittar man närmare på Ulf Ekmans uttalanden, artiklar och föredrag i olika sammanhang blir det än mer tydligt.

Med denna nya inriktning har det öppnats för att ta itu med den historia av ömsesidigt hårda ord och kritik mellan församlingen Livets ord och andra kristna sammanhang, inte minst i Uppsala. Sigbert Axelsons insändare visar att det är angeläget och nödvändigt att den processen går vidare och fördjupas.

Joel Halldorf