Nato. Rädsla ger kortsiktiga lösningar

Den ökande polariseringen i samhällslivet avläser vi, med rätta, som förödande. Men när det gäller upprustning och anslutning till militärallianser så beskrivs det som nödvändigheter?

Ser värdet av alliansfria länder

Jo, jag bejakar rätten till väpnat försvar när ett land blir anfallet. Men jag ser också värdet av alliansfria länder. Är det möjligen så att när rädslan tillåts sitta vid rodret så blir det kortsiktiga lösningar? Vilket kan sägas om Natofrågan. Är Nato den trygghet och den demokratins försvarare som det har målats upp? Hur utformas Nato i en möjlig framtid med Trump som president i USA och Erdogan med sina intressen och värderingar i Turkiet?
Mitt i allmän upprustning måste vi se behovet av fredsarbete inför framtiden. Och det finns flera röster om fredsarbete som behöver komma fram än de som ser upprustning som fredsarbete. Kjölv Egeland, som doktorerat i internationella relationer vid Oxford och forskar på nedrustning säger i SVT 27/2 -24: ”Det är upp till svenskarna” att bestämma om Nato medlemskap. ”Men generellt vill jag säga att de neutrala länderna i Europa har spelat en viktig roll i fredsarbetet.” Han beskriver att Sverige tillsammans med Österrike och Irland varit viktiga röster för att hitta lösningar i nedrustningspolitiken, men medger att Sverige varit betydligt mindre aktivistiskt det senaste decenniet. Irland och Österrike är däremot fortfarande aktiva på de ”flesta områden”.

Fredsarbete och nedrustning är möjligt

Nu är valet gjort och Sverige är fullvärdiga medlemmar i Nato. Men Gud bevare oss från att tro att de goda framtidsvisionerna möjliggörs för vårt land och för vår värld genom förstärkt vapenmakt. Angeläget är att inte våra medvetanden till den grad militariseras så vi inte ser att fredsarbete och nedrustning är möjligt, kräver kreativitet, mod och politiska beslut.

Göran Strömner
Ockelbo