Det hör till undantagen att jag inte är med på Kyrkokonferenserna. Det är härligt att känna att vi är många som tillhör samma kyrka. Förhandlingar, träffa vänner, delta i seminarier med mera. Och att få fira gudstjänster tillsammans!
Det är det sistnämnda som gjort mig fundersam, ja bekymrad, ett antal år. Det handlar om sången och musiken. Svenska Missionskyrkan, som jag känner bäst, har alltid månat om det musikaliska innehållet på konferenserna. Inte minst psalmsjungandet har backats upp och vi har fått sjunga såväl gamla som nya psalmer.
Lokala församlingars körer och ibland konferenskör har ytterligare berikat gudstjänsterna. Den musikaliska bredden var väl inte alltid så imponerande då heller, men ökade då fler musikgenrer gavs utrymme.
Hur är det nu? Som Sändarens redaktör helt korrekt beskrev så har det smalnat av till att låta (musikaliskt drivna) lovsångsband stå för både gruppsång och ledning av församlingssång. Den gemensamma sången har blivit mycket lidande. Visst lever många församlingar med den lovsångskulturen, men förmodligen inte de flesta. Det måste finnas plats för ett bredare musikaliskt utbud än det som dominerat de sista åren i våra kyrkokonferenser.
Vi har en fantastisk psalm-bok med tillägg, vi har Psalmer i 2000-talet, vi har Brukssånger! Men alla dessa får i stort sett vila i konferensgudstjänsterna, då det sjungs lovsånger och någon enstaka sliten läsarsång. I Equmeniakyrkan finns många anställda musiker — kan de få ett ansvar för konferensmusiken? Samfundets sångarförbund —samspelar konferensledning med det?
Teologi blir tydlig inte bara i förkunnelse. Sånger och psalmer bär mycket teologi i sig. Det borde få oss att inse dess betydelse och vikten av att välja sånt som blir relevant i vår tid. Dessutom är kanske konferensen ett utmärkt tillfälle att introducera nyskrivna psalmer, som vi kan utöka den egna församlingens repertoar med?
LÄGG TILL NY KOMMENTAR