Kunskap medför ansvar, därför stod länge Jonathan Safran Foers Äta djur oläst i min bokhylla. Jag förstod att den skulle krångla till mitt liv. Safran Foer reser med läsaren till djurindustrins mörka hjärta. In i den djurhållning som växte fram när antibiotika och andra moderniteter gjorde det möjligt att föda upp djur under förhållanden som egentligen borde döda dem. När omtanke och kärlek inte längre var nödvändigt, utan enbart en utgiftspost.

Tättpackade djur. Stressade djur. Djur som aldrig ser dagsljus, aldrig andas frisk luft. Djur som berövas sina ungar omedelbart efter att de fötts. Som gnager på metallstänger, kedjor och varandra i brist på gräs. Djur som vadar i sin egen avföring. Djur vars ben böjs, ja till och med knäcks av den tunga kropp genmanipulationen givit dem.

Sverige har visserligen världens strängaste djurskyddslagar, men som Per Jensen visar i boken Hur mår maten så lever också här djur i djurfabriker, fjärran från sitt naturliga beteende.

Vår instinkt säger oss att denna hantering är felaktig. Men som så ofta när det gäller moderna diskussioner blir det lätt subjektivt. Någon kan stå ut med djurens lidande, medan det ”känns” fel för en annan. 

Men rätt och fel är något vi urskiljer, inte en sak vi själva bestämmer över. Problemet med djurfabriker, från den kristna traditionens synpunkt, är att djurens skapelse-givna plats och värde inte respekteras. Djuren är, liksom människorna, Guds goda skapelse. Bibeln beskriver Gud som djurens väktare: Han ger dem vatten och bete (Ps. 104:11, 14) och Hans nåd utsträcker sig till ”både människor och djur” (Ps. 36:7). Skapelsens mål är att prisa Gud, och när den en dag befrias kommer människan att prisa Gud tillsammans med djuren (Ps. 148:10-13, 150:6).

Människan har som den starkare ett ansvar för djuren, så som den starke alltid har ett särskilt moraliskt ansvar för den svage (1 Mos 1:28; Rom. 15:1). Att människan kan utnyttja djuren för ekonomisk och annan vinning innebär alltså ett ansvar att inte göra det.

Varken i Eden eller i det kommande fredsriket äter människan djur. Ordningen här på jorden, då det faktiskt är tillåtet, är ett undantag. Undantaget manar till återhållsamhet, inte frosseri. Det innebär också att bevisbördan i den kristna traditionen ligger hos den som väljer att äta djur, inte hos vegetarianen. Det minsta vi kan göra är att avstå kött från djurfabriker, och att inför måltiden böja våra huvuden och tacka för det djur som gett sitt liv så att vi kan äta oss mätta.

Att äta djur som fötts upp i djurfabriker är från en kristen ståndpunkt inte bara ”problematiskt”, utan helt enkelt fel. Det gör en nära nog vegetarisk livsstil nödvändig i dag.

Jag anländer till denna slutsats med visst vemod, eftersom jag, som de flesta, tycker om kött. Men att det moraliskt riktiga innebär en ansträngning är inte skäl nog att avstå från att göra det. Vår moral måste vara viktigare än våra kulinariska upplevelser — det sägs vara den typen av urskiljning som skiljer oss från djuren. ¶