Kyrkan som samfund ­riskerar bli ett självändamål

Gemensamt är engagemang och en vilja framåt i en tid som på många sätt faktiskt innebär en stor utmaning för Equmeniakyrkans framtid.

Här blir krisinsikt av största vikt. Samfundet Equmeniakyrkan är värdefullt för kyrkans liv och rörelse, men vi får inte glömma att de lokala gemenskaperna utgör vår kyrka i praktiken och är den enskilt viktigaste arenan att förmedla evangeliet på. När vi ­organiserar oss ska det alltid ­göras med de lokala församlingarnas bästa i åtanke. Utan församlingarna står samfundet utan mandat, och av den anledningen är det särskilt viktigt med lyhördhet när församlingar lyfter kritik mot kyrkostyrelsens (KS) tillvägagångssätt.

Här tänker vi bland annat på kritiken mot KS handlande när stadgar avseende kyrkoledarval ändrades på Kyrkokonferensen 2022, kritiken mot hur frågan om ordination och vägledningsår bereddes på Kyrkokonferensen 2023 samt hur KS och kyrkoledningen valde att svara på kritiken efter debattartikeln i Sändaren den 26/9 2023.

Ogenomtänkt förvaltarskap

Vi som skriver det här debatt­inlägget är tre pastorskandidater och en nybliven pastor i Equmeniakyrkan. Vi brinner för att församlingar, med hjälp av samfundet, ska få sprida och gestalta Guds rike i vårt land. Samtidigt får vi ibland känslan av att vi på både församlings och samfundsnivå har fastnat i ett ogenomtänkt förvaltarskap – att Equmeniakyrkan som samfund har blivit ett ändamål i sig självt.

Författarna till debattartikeln i Sändaren 39/2023 ser odemokratiska tendenser i samfundet som vill vara demokratiskt med stort D. När frågan väcks är det intressant att fråga sig om det faktiskt ligger något i kritiken? Det odemokratiska skulle i så fall inte ligga i att Equmeniakyrkan är utsatt för direkt fara, typ ett odemokratiskt övertagande, utan att centraliserad byråkrati snarare riskerar att kväva den livfullhet och det engagemang som bygger vår kyrkliga verksamhet.

Detta aktualiserar frågan vem som får vara med i kyrkan. Om kyrkan centraliseras och församlingarna får mindre att säga till om hotar det Equmeniakyrkans bredd. Frågan kan då för många bli om de är välkomna i Equmeniakyrkan om de inte håller med KS i frågor som fattas utan konferensbeslut.

Görs med goda avsikter

Vi tror att det görs ­omedvetet, och med goda avsikter, men problemet är att det finns ganska mycket som görs med goda avsikter men som gör att vi tappar fokus på det som är vårt huvuduppdrag: att peka på Jesus.

På lokal nivå handlar det om att vi tappar bort oss i städgrupper och lokalförvaltning, på nationell nivå handlar det om att vi överbyråkratiserar och spenderar pengar på saker som hade kunnat läggas på annat som är viktigare – bland allt det viktiga. Vi behöver öva oss i att lyssna till Jesus, och genom det lyssnandet gestalta och förmedla Guds rike. Vi menar att det till stor del sker i de lokala församlingarna – varför det är viktigt att de ges den främsta makten.

KS har inte gett ett ordentligt svar

Mitt i allt detta upplever vi fort­farande inte att KS har gett ett ordentligt svar på den kritik som lyfts. I en tid då krisinsikt och handlingskraft är av största vikt för vår överlevnad krävs en både ödmjuk och visionär inställning från de som går i främsta ledet.

Vi vill vårt samfund väl, och vi brinner för våra församlingar. Vi tror att vi som kyrka har uppdraget att dela med oss av det liv vi funnit i Jesus till alla. Därför efterfrågar vi öppenhet, dialog och ett enat fokus på hur vi tillsammans lever med det uppdraget.

Vi har fortsatt förtroende för KS, och mycket av det som görs är bra, men vi vill ha svar från KS hur de förstår sin roll i den kritik som riktats mot dem. Vi ber för dem och vill uppmuntra dem att fortsätta söka vägar framåt att hjälpa församlingar att berätta de glada nyheterna för sin omgivning!

Patrick Abrahamsson
pastorskandidat i Equmeniakyrkan

Viktor Berméus
pastorskandidat i Equmeniakyrkan

Elsa Nobuoka
pastorskandidat i Equmeniakyrkan

Jessica Sunnerdahl
pastor i vägledningsår