Jag får ibland frågan: ”Varför behövs Gemensam framtid? Ofta svarar jag att det finns behov av en folkrörelsekyrka som håller samman ett socialt engagemang med den personliga — och i gemenskapen — delade tron. Både och. Samtidigt ställs frågor kring hur Gemensam framtid med sin teologi och ecklesiologi i vardande, kommer att påverka det ekumeniska klimatet i Sverige. Som ny gemensam kyrka har vi ett antal frågor vi själva behöver bearbeta och fördjupa. Dop och medlemskap är sådana exempel. Också mellan kyrkorna behövs ett fördjupat teologiskt samtal. I vad är vi inte överens? I vad är vi överens? Hur går vi vidare bortom de respektfulla mötena? Och är de alltid så respektfulla?

Sådana frågor ställs av Erik Kennet Pålsson i Enhetens synliga kyrka — en katolik bemöter frikyrkofolket (Catholica 2012). Det är en bok som är nyttig och uppfriskande, inte minst då den är så tydligt apologetisk. Här benämns kontroversiella punkter och förklaras katolska läroformuleringar.

Författaren Erik Kennet Pålsson beskrivs som en ”pionjär” i teologiska närmanden mellan pingstvänner och katoliker. Detta är också bokens ekumeniska referensram. Svårigheterna uppstår då han inte gör några konfessionella distinktioner. Alla vi som inte är katoliker beskrivs  svepande som ”de frikyrkliga”, ”pingstvännerna”, ”protestanterna” och ibland endast som ”frikyrkofolket” (i bestämd form). Vi framställs helt enkelt som ”de Andra”. Problemet är dock att vi ”andra” inte är ”de Andra”. Det är katolikerna i vår svenska kontext som har marginaliserats och gjorts till ”de Andra”. Den svenskkyrkliga kontexten domineras av protestanter och en mångfald av just ”frikyrkliga”.

Detta smärtsamma faktum återkommer i boken, vilket också gör den uppfodrande. Den ställer frågor om ekumenikens villkor. Pålsson påtalar exempelvis att ”ingen” i ekumeniska bönesammanhang skulle ”drömma om att offentligt instämma i ängelns hälsning till Maria, 'Ave Maria'” (s. 13). Andra smärtsamma påminnelser om detta rör dopet.

Pålsson beskriver det som en ”orättvisa” att en katolik erkänner alla dop som skett i den treenige Gudens namn. Det omvända är inte fallet. Om en katolik skulle vilja bli pingstvän måste den döpas igen. Han argumenterar för att de nytestamentliga text-erna i allmänhet och den tidiga kyrkan i synnerhet, förutsätter barndop. Pålsson hänvisar till Apg 16:33 och Kol 2:11-12 där dopet framställs som det nya förbundstecknet, en slags andlig omskärelse. Han skriver om tidiga praktiker, hur man redan runt 80 e Kr argumenterar för att själva dopsättet inte var avgörande. Det viktigaste var att dopet ägde rum. Polemiskt poängterar han att ett ”nytestamentligt dop” inte är synonymt med en baptistisk dopsyn (s. 34). Han poängterar tron som en förutsättning även i en katolsk dopsyn. 

Pålsson anser att den baptistiska dopsynen i huvudsak är en reaktion på hur luthersk och reformert praktik lösgjort barndopet från ett helhetsperspektiv. I katolska kyrkan är dop av barn tydligt insatta i ett helhetsperspektiv. Även om vi inte behöver anamma denna förklaring, så visar resonemanget på hur sammanhang påverkar ställningstaganden. När samfund och kyrkor i Sverige inte längre formar teologi och praktik i polemik mot en luthersk statsreligion, kan praktik och teologi förändras. Samtidigt gör inte Pålssons schablonmässiga och polemiska argumentation rättvisa åt den bredd, och i vissa fall, fördjupning som exempelvis har funnits inom Gemensam framtids bildarsamfund. Baptisterna utvecklade teologi kring dopet, medan ”missionsförbundarna” inte gjorde det på samma sätt. Gemensam framtids teologiska kommitté har därför tagit ansvar för att driva processen kring dop och medlemskap vidare. 

Pålsson framhåller båda aspekterna av Guds frälsningserbjudande, å ena sidan att vi inte kan göra oss förtjänta av Guds nåd, Guds förekommande nåd söker varje människa och erbjuds henne gratis. Barnen som döps i Guds kärlek har inte presterat något och behöver inte, för att inneslutas i kärlek. De ”vilar” i församlingens tro. Å andra sidan poängterar han att kärlek förutsätter samtycke för att inte bli dominant och auktoritär. Han hänvisar till de nio som Jesu botat som inte kom tillbaka (Luk 17:17) och konstaterar att många både barndöpta och troendedöpta kommer att säga ”nej” och gå sina egna vägar. Likafullt botas de, enligt Pålsson.

Detta reser frågor kring objektivt och subjektivt. Det är ju inte så enkelt att alla ”frikyrkliga” anser att de heliga handlingarna, sakramenten, endast är symboliska och subjektiva. I Teologisk Grund för Gemensam framtid skriver vi om dop och nattvard i § 24 ”Genom tron förmedlar de Kristi närvaro, Guds nåd till försoning och upprättelse samt öppnar för en gränsöverskridande gemenskap mellan människor.” Sakramenten beskrivs i §25 ”som en Guds gåva som möts av människors svar i tro”. Alltså både gåva och svar. 

Det som Enhetens synliga kyrka utmanar mest i, är kyrkosynen, gemenskapen, som en röd tråd genom hela boken, som början och slutet. För Pålsson utgår från Apostlagärningarna — och slutar där, apostlarna som på Pingstdagen blev uppfyllda av helig Ande. Här finns grunden för de kristnas gemenskap och enhet, alla medlemmarna i Kristi kropp i den helige Ande. I Gemensam framtids teologiska grund finns ett helt avsnitt om just gemenskapen. Det vi hade kunnat lyfta fram tydligare är just pneumatologin. För gemenskapen är inte summan av människors relationer. Det är i helig Ande som gemenskapen transcenderas och blir helig, något vi får ta emot snarare än åstadkomma i egen kraft.

Pålssons kritik träffar när han beskriver en tyngdpunktsförskjutning efter reformationen: från den kristna gemenskapen till individen. ”Den helige Ande och vi har beslutat…”, Apg 15:28 har ersatts av devisen ”Skriften allena” (s. 15). Denna ”devis”, som inte finns i skriften själv, ser Pålsson som bidragande orsak till den pågående och fortsatta splittringen. Jag blir också utmanad av löftet till Petrus, inte så mycket Petruslöftet, utan själva löftet: att ”helvetets portar” aldrig ska få makt över kyrkan.

I övrigt behandlas en rad läropunkter: Påveämbetet, transsubstantiationsläran, helgonen, Marias obefläckade avelse och skärselden. Detta är en läsning som syftar till att skapa förståelse och kunskap. Pålsson själv hoppas att hans bok ska bidra till en ”varaktig vapenvila” bland kristna.

 Jag ser just kunskap om ”den Andre” som en grundförutsättning i den ekumeniska rörelsen. Vi behöver lyssna till varandra för att hitta fram till en ärlig och öppen gemenskap. Detta kräver att vi vågar de svåra samtalen, benämner det vi inte är överens om. Samtidigt behöver vi söka efter en strategisk konsensus. Detta för att världens nöd är så stor. Ekumenik handlar inte om stanna vid ”kunskap om varandra” utan om att arbeta tillsammans. Både och. I förlängningen hoppas jag att vi utifrån de mest brännande teologiska och sociala frågorna som kyrkorna tillsammans behöver ta sig an — i den Heliga Andens kraft och gemenskap — kan ta emot den enhet Jesus ber om. (Joh 17:21)