Hur skall Equmeniakyrkan som en gemenskap av församlingar utveckla strukturer och redskap som tjänar hela gemenskapen av församlingar, också de små församlingarna, som dessutom utgör en majoritet i Equmeniakyrkan?

Jag koncentrerar min frågeställning till ett enskilt område: Vilken roll skall Equmeniakyrkan spela i en lokal församlings process för att rekrytera en medarbetare?

Jag ordinerades till pastor i gamla Immanuelkyrkan 1958. De flesta av oss som började en fyraårig utbildning 1954 var arbetarpojkar som hade gått sju år i grundskolan, läst ett antal kurser på Hermods eller något eller några år på en folkhögskola. Dessutom hade vi prövat på vad det innebar att predika och arbeta i en församling som evangelister i minst ett år.

Höstterminen vårt sista år på Teologiska seminariet sammanträdde något som redan då hette Församlingsrådet i Missionsförbundet och överlade om var vi blivande pastorer skulle få vår första tjänst. Församlingsrådets medlemmar bestod av distriktsföreståndarna, inre missionens sekreterare och rektor på Teologiska seminariet. I rådet fanns utan tvekan en god kunskap om både de blivande pastorerna och församlingarnas situation och behov.

En morgon fanns nere i seminariets foajé ett anslag som meddelade vart vi skulle på vår första tjänst. Samtalen med de blivande pastorerna fördes först efter det man beslutat om placering. Det skall erkännas att min föreslagna första tjänst var långt ifrån önskvärd, men efter en tid klarnade det och jag kom att under tre år tjäna tre små församlingar ovanför Rättvik. Efter den tiden kände jag mig ändå beredd att bryta upp. Inför nästa tjänst tog inre missionens sekreterare kontakt med mig och rekommenderade en tjänst som ungdomspastor i en större församling. Men jag valde att ta en tjänst i Grycksbo som församlingsföreståndare och Falun som ungdomspastor. I den processen spelade församlingsrådet en central roll. Detsamma gällde när det var dags för nästa uppbrott när jag rekommenderades att pröva en tjänst i en församling som stod i begrepp att bygga en kyrka och göra en nystart i en växande förort, Tumba .

Så har det sett ut och jag tror att de flesta av pastorerna i min ålder kan ge samma berättelse. Vi har i regel inte sökt några tjänster, där vi konkurrerat med andra sökande. Vi har helt enkelt fått en kallelse och svarat ja eller nej på den.

Från 70-talet och en bit in på 90-talet har jag varit en av medlemmarna i Församlingsrådet. Ända till början av 90-talet följde vi de beskrivna rutinerna även om de succesivt förändrades så att pastorerna mer aktivt tog del i processen på ett tidigare stadium. Men det var Församlingsrådet som utifrån inte minst församlingarnas behov beslöt om pastorernas första tjänst.

Idag vet vi att det ser helt annorlunda.

Om jag förstått det rätt så hanterar Equmeniakyrkan idag sin medarbetarrekrytering, som på vilken arbetsmarknad som helst. Det innebär utan tvekan att ”makten” i större utsträckning har överförts till den ”arbetssökande” pastorn eller diakonen. Givetvis är församlingarna delaktiga i rekryteringsprocessen, men församlingarnas behov av pastorer tillmäts mindre betydelse och Equmeniakyrkans organ saknar möjlighet att i verklig mening påverka så att församlingarnas behov ställs i förgrunden.

Den församling jag tillhör befinner sig just nu i en rekryteringsprocess. Vi är en mycket liten församling som vill göra en nystart och behöver en medarbetare med kraft och förmåga att arbeta självständigt och som dessutom känner kallelsen till en sådan uppgift. Men i kontakter med vår kyrka får vi klart för oss att det är mycket osäkert i vilken omfattning Equmeniakyrkans nuvarande organ för medarbetarrekrytering kan medverka i en sådan process. Därför att det är de nyutbildade pastorerna och diakonerna som själva avgör vilka tjänster de vill ha. Och arbetsmarknaden för medarbetare i vår kyrka ser ut som vilken annan arbetsmarknad som helst. Församlingar annonserar om lediga tjänster och pastorer och diakoner söker dessa tjänster. Tanken att någon kyrkoledare skulle ringa upp och föreslå någon till en bestämd tjänst, känns främmande idag. Det handlar mer om att ”söka tjänster” än att bli ”kallad”. Församlingsrådets roll är mycket begränsad i en sådan process. Jag förstår problemen med det system som i dag gäller i vår kyrka. Vi kanske på det sätt som sker måste anpassa oss till ”världen”. Jag har ingen lösning på detta som jag försökt problematisera, samtidigt som jag anser att medarbetarrekryteringen i vår kyrka är en mycket viktig fråga för vår framtid som kyrka och inte minst de små församlingarns framtid.

Därför skulle jag önska ett djupgående samtal om följande frågor: På vilket sätt kan Equmeniakyrkan bli en kyrka och en resurs som utgår ifrån helheten och församlingarnas behov vid rekrytering av pastorer? För det andra. Finns det något sätt, att i varje fall delvis medverka till att ansvarigt organ i vår kyrka kan medverka till att församlingarnas behov av pastorer får en större tyngd än i dagens ”marknadstänkande”?