Och nu, när namngivningen är fullbordad, befinns ordet, det låtsas-latinska men associationsriktiga Equmenia (visserligen med en stavning som strider mot både svenska och latinska stavningsprinciper...) i sig bära hart när obegränsade möjligheter till vetenskapliga och emotionella associationer.

Bokstaven q sägs signalera något lekfullt, något som ”lockar till lek och funderingar”, till ”leken inför Guds ansikte” och ”leitourgian”. De två första bokstäverna, EQ, sägs dessutom vara en förkortning för ”emotionell intelligens” (men vad står Q:et för där?). Detta i sin tur leder över till ”den andra naiviteten”, ett teologiskt-filosofiskt begrepp.

 Kyrkoledningen bör ha ett tacksamt erkännande för att den reservationslöst godtar det ”folkvalda” namnet. Men varför denna efterrationalisering in absurdum, dessa gränslösa tolkningar av ett nyskapat ord och en ålderdomlig bokstav?

På gräsrotsnivå har vi tills vidare fullt sjå med att skilja på equmenia och Equmenia och att forma ett snyggt q, alternativt hitta Q på tangentbordet.