Den gemensamma framtidens kyrka bör nog inte få namnet Gemenskapskyrkan. Men när de ännu åtskilda kyrkorna i Kristi Himmelsfärdshelgen samlas till samtidiga konferenser, blir det en fest och manifestation av både gemenskap och demokratiskt ansvarstagande som det ska vara när de tre är som bäst.
Gemenskap är såväl ett viktigt historiskt arv som konkret nutid och lovande framtid. Församlingar och kyrkor med ordentligt tilltagna gemenskapsutrymmen för kyrkkaffen, studier, musikövningar och scoutsammankomster erbjuder fortfarande människor ett sammanhang som dessvärre inte är så vanligt i samhället i övrigt. Moderniteten och välfärden har givit var och en större och bättre bostäder, fritid och konsumtionsmöjligheter. Men gemenskap följer inte självklart med alla valfrihetens alternativ. Att både fira gudstjänst och städa tillsammans är en speciell gemenskapserfarenhet att värna om.
Att folkrörelsesamfundens betoning av gemenskap också kan ha sina avigsidor är väl känt. Den inre gemenskapen kan bli sluten, kravfull och kvävande. Tröskeln till sekterism är ibland skrämmande låg.

Men den öppna och kravlösa gemenskapen med stor frihet för den enskilde kan också som baksida få ytlighet och en ovilja att diskutera och uttrycka den tro som är gemenskapens centrum. Respekten för den enskildes frihet inom ramen för den enkla bekännelsen att Jesus Kristus är Herre ser många som det allra viktigaste med Svenska Missionskyrkan. Men gör den att vi undviker det svåra och blir tysta i viktiga frågor?
Missionskyrkans misslyckade försök det gångna halvåret att komma till rätta med vigselrätten för samkönade par är ett exempel. Både vi som förespråkar att pastorer och församlingar ska ha rätt att viga samkönade par och de många som motsätter sig detta har helt klart underskattat frågans betydelse för den andre. Märkligt nog har vi svårare att vara oense om äktenskap-et än om dopet.

Samtidigt vill kyrkostyrelsen först och främst förhindra en diskussion i en trostolkningsfråga vid årskonferensen. Det ska vi inte ha och har heller inte haft på över hundra år. Församlingarna väljer ombud till kyrkokonferensen för att de ska fatta beslut om budget och verksamhet och välja förtroendemän och ledare för Missionskyrkan centralt. De har inte utfrågats om sin tro vid valet till ombud och förväntas inte rösta om den.
Som trosfråga ligger äktenskapet inom ramen för den enskildes frihet. Som verksamhetsfråga rör det den enskilda församlingen. Logiken är klar och frågan hör inte hemma på kyrko-
konferensen.
Ändå skulle det vara konstigt om kyrkan vid sin viktigaste årliga samling inte vågade ta upp den fråga som så präglat diskussionen de senaste månaderna. Samkönade äktenskap utgör uppenbarligen en märkligt blandad fråga om både tro och verksamhet. Men det vore konstigt om en sådan vigselpraxis skulle bli föremål för ett majoritetsbeslut huruvida den är förenlig eller inte med tron på att Jesus Kristus är Herre.
Den kristna gemenskapen definieras av sitt centrum, Jesus Kristus, inte av sina gränser. Om annat behöver vi inte vara överens.¶

ANDERS MELLBOURN