Det finns tre ben att stå på i den kristna församlingen och läran. Dessa måste vara starka och evigt unga. Det märks tydligt i vårt land, och i våra församlingar, att dessa försvagas på ett oroväckande sätt. De tre ben, som nödvändigtvis måste vara livs- kraftiga är korset, Jesus och bekännelsen.

Korset, hoppets symbol, är, citat: ”En dårskap för den, som inte tror, men för den, som tror, en Guds kraft till frälsning – räddning. Men det predikas även i många frikyrkoförsamlingar undvikande och överslätande om korsets kraft. Det kan ju vara till anstöt för nyanlända, som på sina anhörigas gravar har en vitstolpe som symbol. Vad utvecklingen är i Sverige ser vi klart om vi jämför symbolerna på begravnings- annonserna, nu, mot enbart för 10–12 år sedan. Nu är det redan sällsynt att se någon annons med korset – hoppets symbol. Såg för en tid sedan en stark frikyrkofamilj, som ersatt korset med vårblommor.

Jesusnamnet är en stötesten för många i det sekulariserade samhälle, som vårt land blivit. Många anser sig vara kristna och lyssnar på pastorn eller prästen ibland, om det inte är för mycket framhållande av Jesus. Men Jesus säger klart att: ”Ingen kommer till Fadern, utom genom mig.” Och att vi ska bedja till Gud, inte främst i Guds namn, utan i hans, Jesu namn.

Det alldeles speciella med Jesusnamnet fick jag känna av efter ett tältmöte för något år sedan. En ung man från Columbia som var evangelist i Sverige hälsade på mig med en fråga. Den brukar i vårt land vara: ”Är du en kristen?” Det känns ju lätt för många att svara på. De tänker och säjer kanske typ:

”Ja, jag tror på Gud och är med i en kristen församling, så visst är jag en kristen.”

Och frågaren är nöjd med svaret. Men den här unge colombianen frågade: ”Har du tagit emot Jesus i ditt hjärta?” Vid en sådan fråga stannar man upp och tänker till. Jag kunde då svara ja på detta, och jag utvecklade då tankar inom mig, som lämnade djupare spår än hela predikningar.

Och det tredje benet, lika viktigt. Och det är som nämnts – bekännelsen. Det framgår mycket tydligt genom vad Jesus lärde och undervisade, vådorna av att inte bekänna hans namn. Då är det inte bara fråga om att inte förneka, utan att aktivt bekänna hans namn. Vi svenskar är speciellt svaga med detta och våra församlingar minskar. Man ser med beundran när idrottens världsstjärnor beder och/eller gör korstecknet inför en svår uppgift. Och när dom lyckats riktigt bra, pekar uppåt, inför publiken, och ofta miljontals TV-tittare, underförstått: ”Han skall ha äran.”