Fastan har börjat. Under 40 dagar fram till påsk finns det möjlighet att prioritera. Att söka ett fäste. Att urskilja det som är viktigast.

Vi lever i ett av världens mest individualistiska länder. Var och en har allt större frihet att välja sitt eget liv. Det ställer enorma krav på individen att sätta gränser för sin livsstil. Maten, arbetet, miljöpåverkan, alkoholen, TV-tittandet eller mobilsurfandet. Allt detta behöver begränsas om vi inte skall bli utbrända eller dö i förtid. Men det är jobbigt att avstå och det kräver mycket uppmuntran.

Vi som kyrka kan i denna individualismens tid luta oss mot urkyrkans tradition att fasta. Vi är bra på uthållighet och kan erbjuda gemenskap som inbjuder till långsiktig förändring. Men innan vi påtalar vikten av omvändelse för andra människor behöver vi fundera på vad vi själva kan förändra. Skulle vi behöva lära oss att avstå de många orden som så lätt präglar våra sammanhang? Att mitt i den frikyrkliga pratglädjen ta ett djupt andetag och börja lyssna i stället?

Kanske skulle en lämplig fasta för GF-kyrkan vara att korta ned gudstjänsterna under tiden fram till påsk. Minska pålysningarna. Låta predikan blir hälften så lång om i vanliga fall. Kan det tomrum som uppstår användas till att söka kärnan?  Kan tystnaden leda till fördjupning?

För trovärdigheten skull behöver också en ledarskribent fundera över sin stora tilltro till ord. Därför endast hälften så lång ledare denna gång. Fastan har börjat. ¶