I Sändaren läser jag nu i årets början om en strid i Svenska Missionsrådet, om policyn för deras stöd till kvinnohälsovård och pedagogiskt/socialt arbete inom sexualitets- och samlevnadsfrågor i samhället.”

Kanske det vore bra för oss läsare att förklara vilken roll och uppgift det Svenska Missionsrådet har. Men jag ser att de besitter kunskap om samlevnad, hälsa och sexualitet – hoppas också vårt Equmeniasamfund, och den ekumeniska kyrkogemenskapen i Sverige, klart vågar stå för denna kunskap och medvetenhet, så betydelsefull i mötet med unga, familjer och parrelationer, och även i pedagogiskt och kurativt arbete i kyrka och samhälle.

Kyrkan kan som bäst ge dessa frågor – om hur barn blir till, kvinnohälsovård och fortsatt eller avbruten graviditet – ett rättmätigt socialt, filosofiskt och psykologiskt sammanhang, inte minst att se dem utifrån den kärlek, omsorg och ödmjukhet i en relation de bör byggas utifrån. Men kyrkan behöver också själv kunskap, inte minst från hälso- och sjukvården och från socialt arbete, och i realism lyssna till människor och se deras hela situation.

Förslaget under en kyrkokoferens för några år sedan – just när det nya ekumeniska samfundet formades – om att vi inom Equmeniakyrkan borde arbeta fram och formulera en socialteologi, tror jag är mer angeläget än någonsin för både oss som kyrka och i relation till förtroendevalda parlament, en vidare samhälsdebatt och till myndigheter/ yrkesliv och forskning.

Just de frågor om hälsovård, sexualitet och samlevnad som nu är uppe i ekumeniska organ, skulle kunna ges en bra analys och dialog där, tillvänd både individer och kunskap/erfarenhet i samhället.