Grekland tänker alltså inte betala sina skulder, de lån de tagit, visserligen av tvingande omständigheter, men med öppna ögon.

För det grekiska folket har haft det svårt. Anställda  inom stat och kommun har fått lönen halverad, andra har förlorat både jobb och lön. Gamla får leva på smulor av sin hoparbetade pension och  unga vuxna tvingas lämna landet, eftersom det  finns liten möjlighet att försörja sig därhemma. Arbetslösheten är nu uppe på på 25 procent.En hel generation är på väg att gå förlorad.

Som  vanligt är det enskilda människor som får betala misslyckandena, medan politikerna bestämmer priset. I det här fallet har de inte vågat, eller velat, och istället utlyst folkomröstning med någon veckas varsel.

Ett sådan gigantiskt åtagande borde väl vara egentligen vara för dyrt för ett land så utblottat?

Annars är det ju inte så ovanligt att politiskt känsliga beslut göms bakom omröstningar. De är sällan legalt bindande, så om resultatet skulle visa sig mindre önskvärt går det alltid att bortse från. Eller skylla på.

Men ju svårare och mer komplicerad frågan är, desto mer meningslöst blir det. I fallet Grekland tycks ingen egentligen veta vad som kommer att hända. 

Visserligen har grekerna nu sagt nej till att ställa upp på höga räntor och tuffa återbetalningskrav, samtidigt vill de, åtminstone i skrivande stund, vara med i EU och även i den monetära unionen. Samtidigt som står landet inför en statsbankrutt och vädjar om hjälp.  

Måtte de få det, för ett eventuellt Grexit innebär att den bärande fredstanken bakom ett enat Europa går förlorad.

EU har många fel, men drömmen om en bättre och fredligare värld finns där,  bland annat därför har många länder kämpat hårt med lagstiftning och finanser för att få vara med i gemenskapen

Finansiell storstädning blir möjligen uthärdligt om man vet vart man är på väg och varför.

Motsatsen leder in på farliga vägar och lämnar öppet för extrema partier.

Ett fattigt utsatt land skaffar också lätt mindre önskvärda nya allianser. Och i ett Grekland som blir statsbankrutt, kan demokratin bryta samman.

Det är en utveckling som angår oss alla. Kriser har en tendens att spridas och fördjupas, särskilt till andra finansiellt sköra stater. Och det finns många. För hela världen har blivit  skuldberoende. Kort sagt skulle länderna i väst inte kunna upprätthålla sin bekväma livsstil utan skulder. Varken privata eller nationella.

Samtidigt är vårt förhållande till skuld dubbelt. Den som behöver låna ses som slösaktig och den som lånar ut ses med motvilja. Enligt  antropologen David Graebers, som skrivit den uppmärksammade boken Skuld. De första 5000 åren, är ordet för skuld synonymt med orden för synd eller skam i alla  indoeuropeiska språk.

I  Mesopotamien, över 2000 år före Kristus., utlyste kungen allmän skuld-amnesti ungefär en gång om året. Även i Bibeln talas om jubelår vart femtionde år, då skulderna efterskänks.

Så kanske är det nu dags för ett jubelår även i vår moderna kontext? Varför då inte initerat av Tyskland vars välstånd nu vilar på världshistoriens största skuldavskrivning, som Graebers påpekar.