Nyligen var jag mentor åt en tysk teologistudent, vars skola önskade fyra sidors utvärdering av hennes praktik. Jag studsade till inför den andra bedömningspunkten, som handlade om elevens disciplin. Typiskt tyskt, tänkte jag, och associerade fördomsfullt till kadaverdisciplin och preussisk marschmusik. Men den tredje punkten i utvärderingen handlade om självständighet och studentens frihet att göra det bästa av sin praktik. Kanske är det framför allt denna tydliga uppmuntran till framåtanda och självständighet som gjort Tyskland till världens femte industrination. Självständighet i kombination med disciplin skulle i så fall vara en förklaring till att landet fått beteckningen Europas motor.

Det är tacksamt att odla fördomar om tyskarna. Programledaren Rickard Olsson uttryckte vid ett tillfälle att han inte tyckte synd om tyskarna när de till exempel förlorade i fotboll eftersom han bara tänkte: Hitler, Hitler, Hitler, Hitler, Hitler. Adam Cwejman, med polskt-judiskt ursprung, tog avstånd från detta synsätt i en krönika i Svenska Dagbladet och menade att blodskuld inte hör hemma i demokratier. Tyska ungdomar skall inte behöva stå till svars för vad deras morfars eller farfars far gjorde, utan att för den skull förminska nazisternas övergrepp för 70 år sedan. Tänk om vi svenskar ständigt behövde försona våra förfäders krig på kontinenten under 1600-talet!

Tyskarnas erfarenhet av kejserlig, nazistisk och kommunistisk diktatur har skapat en självmedvetenhet som många av oss andra européer saknar. Det finns en god misstänksamhet mot alltför koncentrerad makt och Tysklands indelning i 16 delstater med en ganska långt gången självständighet är en garanti för detta. Därför kan tyskarna över lag vara positiva till europeiska unionen, men slå bakut så fort makten riskerar koncentreras till Bryssel.

Den som rest omkring i Tyskland, inte minst i de östra delarna, och besökt en butik eller bensinstation kan sakna vänlighet och service mind (det sistnämnda uttrycket tycks saknas i det tyska språket). Strävan efter effektivitet gör nog att kundbemötande inte är tyskarnas bästa gren. Detsamma kan man säga om förbundskansler Angela Merkel som knappast charmat de tyska väljarna under valrörelsen, trots hjälp med styling och personlig hemsida. Likaså har bristen på service mind vad gäller Merkels agerande inom EU retat många sydeuropeer till vansinne. Med envis butterhet har hon påpekat att varje EU-land främst måste bära sina egna ekonomiska skulder. Söndagens tyska val är därför ett stort Jawohl till detta förhållningssätt. Merkel har inte gett några stora vallöften, men det tycks inte vara viktigt. En undersökning visade att 80 procent av partiets sympatisörer tyckte att Merkel var viktigare än ideologin.

En svårtydd men självständig tyska har på nytt fått mandat att driva den stora motorn, men vad blir konsekvensen om Angela Merkel mer tydligt sätter sig i det europeiska förarsätet? Vågar vi andra européer lägga fördomarna åt sidan när vi bemöter vår tids Tyskland?