Världen förändras och med den kyrkan. Migranter från hela världen söker sig till den kristna gemenskapen för att utöva sin tro - förhoppningsvis i en öppen och generös atmosfär. Kristna traditioner och tolkningar blandas med olika kulturers seder och bruk.
Mångfaldens kyrka är här för att stanna. Men vem bestämmer spelreglerna? Vem har den rätta tolkningen och tron?
En stor del av den kristna traditionen har tyvärr präglats av ett ständigt dömande av de andra. Vi är ”vi” och vi är definitivt inte som ”de”. Vi är mer trogna skriften, vi är mer andliga, vi är mer kristna, vi är mer hängivna! Ändå är det kanske mest tydliga kristna budskapet i Nya Testamentet ”döm inte!”. Alla evangelier tar upp Jesu tydliga kritik av en falang av dåtidens judendom, fariseismen. De är Jesu huvudmotståndare. Berättelse efter berättelse handlar om detta tydliga och repeterade budskap: döm inte! Det mest paradoxala är kanske att de enda som blir dömda av Jesus är de som dömer ut andra.

Förakt inte kristet
Paulus är inne på samma spår. Romarbrevets 14:e och 15:e kapitel handlar om ett godtagande och icke-dömande förhållningssätt i församlingen. De starka i tron (de som inte behöver en mängd specifika levnadsregler för att utöva sin tro) skall godta de som är svaga i tron (de som behöver tydliga regler för kunna leva som kristna) och de svaga skall definitivt inte döma de starka som icke-troende.
Min tolkning av allt detta är att du kan uttrycka din kristna tro i stort sett hur som helst. Du kan hålla vissa seder för heliga och du kan helt strunta i dem. Du kan skapa din egen kristna kultur, dina egna sedvänjor och din och er kulturella tolkning av evangeliet. Du kan skapa högtidsdagar och regler för mat. Eller du och ni kan helt låta bli. Det vill säga kristendomen är mångkulturell i sitt väsen.
Det sammanhållande förhållningssättet bland troende skall vara en godtagande och en icke-dömande kultur. Dom och förakt är i sitt väsen ett icke-kristet beteende.

Humor och fantasi
Mångfaldens ledare, som lokala pastorer, behöver förstärka dessa beteenden hos sig själva och i församlingen. Det ledarskap som behövs när kulturer möts är ett ledarskap präglat av generositet, ödmjukhet och öppenhet kombinerat med tydlighet mot dömande, nedsättande och föraktande av andra.
Amos Oz, den israeliske författaren, har skrivit en liten bok som många borde läsa. Den heter ”Hur man botar en fanatiker”. Enligt Oz saknar en fanatiker tre viktiga egenskaper: humor, fantasi och en förmåga att se den andre. En fanatiker skrattar aldrig åt sig själv, men det är just det vi behöver kunna göra! Ju mer självsäkra vi blir, desto lustigare blir vi. Vi är inte bättre an andra! En fanatiker kan aldrig fantisera om att andra är lika goda, visa eller lika moraliska som ”vi”. En fanatiker kan heller aldrig se den andre som individ utan utdelar sina domar mot grupper som om de vore sanningar. Motsatsen till fanatism är ett erkännande att det mesta är relativt och förändringsbart.
Kanske skulle ett nytt ledarskap behövas i den kristna kyrkan som botemedel mot fanatism och dömande - ett medvetet pastoralt ledarskap som motverkar ett starkt ”vi och dom”. Då behövs det mycket humor blandat med generositet och stor fantasi blandat med förmågan att se den andre. Då kanske mångfaldens kyrka har en chans att utvecklas till en generös, öppen, tillåtande och förändringsbar gemenskap.
Om mångfaldens kyrka skall fungera som kyrka måste dessa kriterier uppfyllas: ett godtagande av varandras traditioner och synsätt kombinerat med en orubblig icke-dömande attityd.

MARCO HELLES