Det fortsatta samtalet om dopet i dag och i morgon

På vår årskonferens beslutade vi att fortsätta samtalen med Svenska kyrkan, även om den tydligare formuleringen dribblades bort genom oskicklig eller avsiktlig presidiehantering. Det fortsatta samtalet handlar framförallt om dopfrågan och att vi i gemensamma texter inte kan förolämpa varandra. Här kommer mitt bidrag till det fortsatta samtalet.

I inledningen av dop-kapitlet i förslaget till överenskommelse mellan Equmeniakyrkan och Svenska kyrkan står att ”när det gäller synen på dopets grundläggande innebörd råder enighet mellan kyrkorna: dopet är en Guds gåva till frälsning som ger förening med Kristus och hans kyrka. s 25.”

I Trons grund för Equmeniakyrkan står det:

”Dopet är en Guds gåva som möts av människans svar i tro. Dopet sker i glädje över det nya livet i Kristus och innebär en förening med honom och hans församling. Tro, dop och medlemskap i församlingen hör samman. Att leva i sitt dop är en process som handlar om att växa i tro och i efterföljelse. Dopet är ett enda. I Equmeniakyrkans församlingar finns olika doppraxis.”

Vi är överens om att det är Gud som ”äger” dopet i första hand, eftersom det är Gud som ger oss dopet som gåva. Dopet är alltså Guds gåva till människor som genom tron på Kristus öppnar för en gränsöverskridande gemenskap. Det är människan som tar emot dopet som gåva som ”äger” dopet i andra hand. Samfund/kyrkor/församlingar/präster/pastorer är inte ”ägare” utan förmedlare och förvaltare av dopets dyrbara gåva.

Dopet, som är ett enda, kan vara utsträckt i tid. Det påbörjade och det mottagna dopet kan ha olika tidpunkter. Denna dopsyn kan förena den dubbla doppraxisen i Equmeniakyrkan och utgöra en grund för gemensamma tolkningar med Svenska kyrkan. Jag har mött den tidigare hos Oxford-professorn och baptistteologen Paul Fiddes i samtal om det i tiden utsträckta dopet som också borde kunna initieras hos ett barn och avslutas i mottaget vuxendop. Han har utvecklat tankarna för att hitta möjligheter till ekumeniska överenskommelser med andra trosgemenskaper.

När nu Equmeniakyrkan, med ett icke obetydligt antal församlingar och pastorer med baptistisk bakgrund och enligt stadgarna medlem i Baptist World Alliance (BWA) och European Baptist Federation (EBF), sätter sig i fortsatta samtal, hoppas jag att vi som kyrkogemenskaper skulle kunna bidra till nytänkande i den världsvida kyrkan och att baptisternas speciella bidrag till helheten kan få komma till uttryck.

Låt det baptistiska dopet bli det mottagna dopet för vår tid.

 

 

,

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.
Peringe Pihlström
Jag konstaterar åter att det oftast är bland de baptistiska teologerna som den mest kreativa processen pågår för att finna en vidgad ekumenisk väg framåt - även i dopfrågan. Varför finns inga lutherska eller reformerta nyansatser i samma riktning? Såväl metodismen som den nyevangelikala rörelsen som gav upphov till Missionskyrkan avisar ju arvsyndstanken,och hänvisar till dopet som skapar Gudsgemenskap. Vad är då problemet? Borde inte det göra att den rädsla som präglar dopdiskussionerna kunde utbytas i den glädje och trygghet som hör frälsning och gemenskap till?