I nr 21/2009 av Sändaren föreslår Torbjörn Rynéus ett sätt att läsa Bibeln som etisk kraftkälla utan att fastna i problemen med hur den beskriver den naturvetenskapliga verkligheten. Han skall i fortsättningen rikta in sig på texternas andliga dimensioner och lägga åt sidan ”märkligheterna”, det vill säga underverken, skapelseberättelsen och allt annat som strider mot naturens ordning.
I sin, vad det gäller bild- och bibeltextval, förföriskt vackra bok ”Förundran” vill Stefan Edman med den troende forskarens goda vilja ge talrika belägg för en sådan god och omhuldande krafts skapelsemönster, detta från ett den omgivande naturens mikroperspektiv i en näve mull till de svindlande avstånden i ett välsmort kosmos. All orörd skapelse är för honom orubbligt meningsfull, sammanfattat i några av slutorden: ”Jorden är Herrens, fylld av skönhet och vishet”. Denna goda ordning – förstår man – kan endast störas av människans onda anslag, ”girighet, miljöförstöring, avund, svek och illgärningar”.
Ja, tänk om det vore så enkelt.

Vem annars?
När förre ärkebiskopen KG Hammar någon av dagarna efter den senaste tsunamikatastrofen djupt skakad i TV försäkrade att denna inte var Guds verk, måste han säkert inom sig ha känt att den frågan har många bottnar. För även jordskorpornas rörelser och deras för allt levande ödesdigra krockar med jordbävningar och förhärjande tsunamivågor är ju en del av skapelsen, Guds skapelse. Vem annars också har gett spelrum åt den mördande torka och de dränkande vattenmassor som utlöst katastrofer och omätligt lidande långt innan människan började manipulera naturens tänkta, kloka balans? Och vad vill en god, skapande kraft med öknarnas ofruktbara, väldiga hav av brännande sand? Vem vill förresten skriva en psalm eller hålla en uppbygglig predikan om den blodiga verklighet som arternas ständiga och rasande kamp i naturen för med sig? Och människan, denna bräckliga varelse med några futtiga tiotusentals år på nacken som särskild art, vilken god och moralisk kraft har gett henne den destruktiva intelligens som nu i allt snabbare takt har tippat henne och hennes jord, ”Herrens jord”, fram till en avgrund?
Här står nutidsmänniskan med säkert fler och svårare gudsfrågor än någonsin tidigare. Men samtalet om trons förhållande till de villkor skapelsen har gett oss att leva under kan knappast beröra förrän vi avstår från att måla vackra planscher över den verklighet vi alla dagligen drabbas av, om vi vill – och orkar – betrakta den.

JAN LENNART HÖGLUND