Det namnet bärs nu av ett par nomineringsgrupper inom Svenska kyrkan (folkkyrkan.org) och ett par lokala pingstkyrkor (folkkyrkan.se och .nu)

Konferensombuden för Sveriges äldsta folkrörelser ansåg sig inte förtjäna namnet Folkkyrkan, utan valde istället namnet Equmeniakyrkan.

Helt OK, tycker jag. Det namnet blir så småningom ett eget begrepp och pekar på kristen enhet. Det är bra.

Jag missbedömde alltså folkviljan, men hade ändå inte varit helt ute och cyklat.

För Equmeniakyrkans fortsatta samtal med Svenska kyrkan vill jag påminna om biskop Sven Thidevalls doktorsavhandling Kampen om folkkyrkan (Verbum 2002).

Biskop Sven är en av många röster inom Svenska kyrkan som anser att frikyrkorörelsen (fr o m 1848) förverkligat det som Billing och ett enigt kyrkomöte ville åstadkomma inom dåvarande svenska statskyrkan 1932: lekmannainflytande. Eftersom staten då bestämde över kyrkan, så röstades kyrkomötets förslag ner av riksdagen. Det var också demokrati.

Jag uppmanar nu Equmeniakyrkan att inte stå med mössan i handen i samtalen med Svenska kyrkan. Lille-bror har varit föregångare och behöver inte ha komplex!