År 2009 samlade Peace & Love i Borlänge 40 000 besökare och blev Sveriges största festival. I år är den nedlagd på grund av vikande biljettförsäljning. Ungefär samtidigt som tidningarnas kultursidor fylldes av kondoleanser kom dessutom statistik som visar att Facebookanvändandet backar i Sverige, i synnerhet bland tonåringar.

Två nyheter som pekar på samma sak: Flyktig äro ungdomens gunst. 

I frikyrkan vet vi detta bättre än de flesta. Sedan begynnelsen har samfunden kämpat med generationsväxlingen. När Equmenia, Sveriges största kristna barn- och ungdomsorganisation, möts för riksstämma denna vecka aktualiserar det på nytt frågan om hur man ger tron vidare.

Hur ger man unga människor möjligheten att ”få tag i” tron och göra den till sin egen? Den kristna tron måste sätta spår, och det finns olika vägar till det.

I det sammanhang där jag växte upp, Pingströrelsen, handlade det mycket om upplevelser. Tron satte spår genom outplånliga upplevelser på nattmöten, ungdomssamlingar och inte minst intensiva lägerveckor. Givetvis finns något potentiellt flyktigt i detta, liksom risken att tron reduceras till ett sökande efter känslomässiga kickar. Men i bästa fall skapar upplevelsen en längtan till ett djupare sökande.

 Tron kan även finna vägen in via det kognitiva, intellektuella; rota sig och sätta spår genom övertygelser. De ganska få undersökningar som finns visar att denna väg är betydelsefull för att tron ska överleva från tonår till vuxenlivet. En förenklad förkunnelse tilltalar kanske en del tonåringar, men med en svartvit karta över tron blir det oftast hopplöst att orientera sig i vuxen-livet.

En sida av trons kognitiva dimension är att kunna ge svar; apologetik, som bland andra organisationen Credo med framgång ägnat sig åt. Men tron är inte bara svar på filosofiska och naturvetenskapliga frågor. Det är ett sätt att leva i världen; ett språk som öppnar världens djupdimensioner, och ger oss möjlighet att tolka och tala om tillvarons oändliga skönhet och djupa tragedier. Tron snävar inte in vårt synfält, utan öppnar upp det. Att förmedla något av detta, som vi i brist på bättre kan kalla trons litterära rikedom, i ett ungdomsarbete är en stor och spännande utmaning.

 Vid sidan om det emotionella och det kognitiva finns ytterligare en väg för tron att sätta spår i livet, en som är underutnyttjad i många sammanhang. Det gäller praktikerna, görandet. Det är en återkommande erfarenhet i kyrkan, att den praktiska gestaltningen av tron också föder tro hos den som lever ut den. Forskare benämner dagens tonåringar ”Generation me”, men samtidigt finns här en längtan efter ett engagemang som går utöver gilla-knappen på Facebook.

Frikyrkan har varit bra på att uppmana ungdomar att gestalta Jesu missionsbefallning, men det finns en rad andra Jesusord som också skulle behöva ta gestalt ibland oss. Ord om att ta hand om den sjuke, klä den fattige, besöka dem som sitter i fängelse. Detta förtjänar en plats bland alla övriga verksamheter för unga som församlingar organiserar. ¶