”Berätta vem kyrkan vill vara”— vadå gemensam? Gemensam för vem? ”Attraktionskraft” —  till vad?

”inte ge negativa associationer” — är det vad vi söker? Är det inte en positiv kraft till förvandling och frälsning som är den association vi vill väcka?

”peka framåt och inte bakåt” — det här namnet pekar ingenstans. Är det tillräckligt att gå runt i en ring och ha det bra, så länge det räcker?

Normlösheten i förslaget illustreras i presentationen, där det beskrivs som en fördel att kunna presentera sin kyrka och församling som ”Baptistkyrkan — en del av Gemensam kyrka”, och implicit lika gärna som ”Missionskyrkan — en del av Gemensam kyrka”. Resonemanget lämnar ett av bildarsamfunden utanför. ”Metodistkyrkan — en del av Gemensam kyrka” är inte möjligt, sedan banden med United Methodist Church löstes: i våra församlingars inre liv och i vår personliga kristendomsuppfattning förblir vi metodister, men vår kyrka kan inte kalla sig ”Metodistkyrkan”.

Nu ska alltså normlösheten bli vår norm, och vi finner oss kanske, men nog känns det som om det får bli hemlösheten som blir vårt hem.

Av alla de namnförslag som synts till och förkastats i debatten, har jag en favorit.

Det är ett namn som berättar vad kyrkan vill vara, som kan förstås av, och attrahera, människor utanför kyrkan, som inte inkräktar på andras domäner eller trampar på ömma tår, som inte förväxlas med något av våra gamla namn. Det visar på en väg, mot ett mål, med en ständigt närvarande färdkamrat. Det namnet är ”Pilgrimskyrkan”.